Varje år besöker jag Hagadösen på Orust. Just denna sommar har man huggit undan lite i den omgivande skogen, men några andra förändringar kan jag inte se. Samma lilla parkering vid bondgården, samma hemsnickrade blåa träpil som pekar, samma grind till kohagen, samma lerstig in i skogen där dösen ligger i sluttningen ner mot det som en gång var en havsvik. I Gunnar Brusewitz Elfsyssel från 1864 finns Hagadösen avritad med sin karaktäristiska lutande sten framför öppningen, och den ser likadan ut idag som på Brusewitz tid – och som ännu tidigare, får man förmoda. Dösarnas dös är omisskännligt sig själv, inget rubbar dessa 5 000 år gamla lavtäckta stenblock omgivna av en säreget vacker mikrovärld av stjärnmossa och trumpetlav, rölleka och blåklocka. Trädgårdssångaren sjunger outtröttligt, blåvingar fladdrar i gräset, det är åskvarmt och luktar högsommarskog efter regnet. Jag är alltid ensam här. På alla mina besök vid Bohusläns dösar, gånggrifter och domarringar har jag varit ensam.
På Pilane gravfält på Tjörn är man däremot inte ensam; sedan gravfältet förvandlades till skulpturutställning 2007 har man haft 200 000 besökare som attraherats av kombinationen skulptur och fornlämningar i ett gammalt kulturlandskap. På Brusewitz teckning av Pilane ser man en flicka och en pojke på vandring bland domarringarna i ett kalt och välbetat landskap, och idag ser Pilane efter röjning av sly och med nya betesdjur återigen ut på ungefär samma sätt. Fast numera får man betala inträde för att komma in och domarringarna har fått sällskap av moderna skulpturer, det finns till och med ett gårdscafé. När jag besökte Pilane första gången hade marken röjts men skulpturerna ännu inte kommit på plats och jag kunde ensam i vårsolen beundra stenringarna från berget. Jag tyckte att de räckte som attraktion – och det tycker jag än idag.
Vilken bohuslänsk betesmark som helst skulle passa bra för skulpturpark, med stenar och får och skulpturer och blommor, grind och inträdesavgift, café och butik. Men ett gravfält borde få vara ifred och stå öppet för alla. Det är en ovanlig åsikt, jag vet det – alla verkar älska det nya Pilane, inklusive Riksantikvarieämbetet. Det vallfärdas sommartid. Man röjer för att få luft och ljus, tar inträde för att finansiera en del av kostnaden och lockar skaror av nya besökare, och visst är det roligt att så många hittar dit. Ändå skaver det i mig. Kanske för att det finns gott om beteshagar men inte lika gott om gravfält? Kanske för att de gamla stenarna trots allt har en annan innebörd än de nya som flyttats dit med kran. De nya stenarna pratar så högt.
