Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Nice utsikt. Yes! Shit!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I min ungdom hände det ibland att man blandade in något engelskt ord i sitt tal. Man kanske pratade om image till exempel, eller så sa man att något var coolt. Då blev man genast lite skrattad åt. Det var dumstrut­svarning på att blanda modersmålet med saker man plockat åt sig i en Penguinpocket.

Nu är läget som bekant ett helt ­annat. Det började med yes och shit, fortsatte med you bet, so what och you name it, och i och med sociala ­mediers intåg har det väl i princip varit fritt fall ner i dumstrutsland. Är det globaliseringens fel, eller dvd-boxarnas? Eller beror det kanske på att vi läser allt fler engelskspråkiga böcker? Kanske blev fältet fritt när man slutade översätta filmtitlar, eller kanske var det boken Fit for life som rev upp gärdet, för den här sortens språkbruk är särskilt vanligt i hälsobranschen. Men det grasserar i alla yrkesgrupper, inom alla åldersgrupper – det hintas och sippas, pitchas och peakas, castas och addas, boostas och cravas. Option, leave, waste, crash course, freak out, fed up – dessa är några exempel från de senaste dagarnas spaning efter lån som inte tillför någon extra språklig dimension. Och varför säger min besökare att jag har en nice utsikt? Nu kommer jag att tänka på historien om den buddhistiske munken som fann klostrets port blockerad av västerländska sökare och sa: ”Varför sitter ni här? Ni har ju utmärkta religioner hemma.”

Det kan vara roligt att slänga sig med ett lånat uttryck ibland, men ett rejält dra åt helvete smäller avgjort högre än ett go to hell som ska passas in i den svenska språkmelodin. Det blir lätt lite anemiskt med inlån, hur bra vi svenskar än tror oss prata tv-amerikanska. Svenskens mottaglighet för importer har lett till mycket gott, men man riskerar också att likna ett flugpapper där allting fastnar. Ibland blir detta okrititiska anammande av varje engelsk glosa som kan ersätta en redan befintlig svensk helt häpnadsväckande. Häromdagen hörde jag en historiker använda uttrycket slippery slope i en radiodiskussion, hennes bisittare anknöt till resonemanget men kallade det i stället för ett sluttande plan – och genast var programledaren där och återinförde slippery slope som centralt begrepp. Why? Ja, han kanske tyckte det lät piggare på det sättet.

Nu kommer jag att tänka på en annan historia, om filmstjärnan som for till Hollywood på några månader och inte kunde prata svenska när hon kom hem. Att jämföra med Greta Garbo som efter sextio år i Amerika fortfarande pratade i det närmaste perfekt svenska. Hon ansträngde sig inte heller för att göra något annat. Hon ville väl inte gå omkring i en dumstrut.