Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattson: Nästan lite skunkartat, KD

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Efter att ha varumärkesskyddat den dubiösa frasen ”Verklighetens folk” hos Patent- och registreringsverket övergår Kristdemokraterna till att definiera begreppet mänsklighet genom att visa bilder på djur. KD:s affischkampanj ”Ett mänskligare Sverige” har snabbt låtit tala om sig, vilket väl var meningen med dess humoristiska anslag. Göran Hägglund ansikte mot ansikte med en hyena, en struts, en buffel och en gorilla inbjuder inte till några seriösare diskussioner, däremot till skoj och skämt – och inte minst till parodier, vilka snabbt spridits på nätet. ”Det är skitkul”, säger partiets stabschef Henrik Ehrenberg. Ty: ”Det värsta som kan hända är att ingen pratar om en.”

Nåja, men det finns nog ändå en gräns för hur mycket parodi politiken tål innan den blir verkningslös. Någonstans måste det ju finnas ett budskap som inte ska skämtas bort. Här handlar det om att framhålla mänskliga värden som solidaritet, ansvarskänsla och allas lika värde – till skillnad från förment djuriska fenomen som rofferi och själviskhet. Man låter alltså djuren symbolisera omänskliga egenskaper. Eller rättare sagt: osympatiska mänskliga egenskaper. Hur ska man ha det nu? Är det djuren eller människan som är omänsklig?

Buffeln definieras som bufflig, strutsen som feg och hyenan som girig. (Vad gorillan ska symbolisera framgår inte, vilket inbjuder till egna förslag: fridsam växtätare, utrotningshotad, nära släkting till herr Hägglund själv…) De beskrivs som ”djurmetaforer” med ”fabelegenskaper” – men det är inte mästerkatten i stövlar man ser när man tittar på KD:s affischer utan riktiga, vilda djur. Buffeln ser ut som en buffel, och att låta denna autentiska buffel representera översitteri och själviskhet medan Hägglund själv ska representera solidaritet och ansvarskänsla – det är allt lite dålig stil. Nästan lite skunkartat illaluktande.

Nu finns det ytterligare ett problem här, vid sidan av den svajiga djurmetaforiken – de andra djurbilder som cirkulerat sista tiden, av vanvårdade minkar i pälsfabriker. Dessa bilder tränger sig på. En mink med öppna sår och avgnagda öron stirrande in i herr Hägglunds ögon kanske? Då får kampanjens definitioner av människan en annan klang: ”Människan kan känna solidaritet med andra människor.” (Men inte med andra djur.) ”Människans samhälle bygger på att man har ett ansvar för varandra.” (Det är också byggt på djurplågeri och rovdrift.) Och så vidare.

Men naturligtvis är det dumt att ta de här affischerna på så blodigt allvar, de är ju i alla fall mest på skämt. Eller hur var det nu?