Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Livsäventyret får inte börja med signalfel

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den tristessens följetong som den svenska järnvägen utvecklats till har fått oss att glömma den stora romantiska tågberättelsen. För mig började den på Ljungskile station på 60-talet och fortsatte så småningom med utropen på Paddington Station och sommarlovsresorna till norra Wales.

Senare kom resor längs Rhen och i Ligurien och det magiska tåget från New Jersey där konduktörerna hade himmelsblåa uniformer och myntväskor på magen och verkade stöpta i samma form av solbränd amerikansk maskulinitet. De ropade all aboard, all aboard och plötsligt var man på Grand Central Station.

När man sitter fast i ännu en propp mellan Katrineholm och Södertälje är det lätt att glömma att tågresan en gång stod för rörelse, äventyr, utveckling, frihet och spännande möten.

Och också för död, det ska sägas, i filmen och litteraturen har tåget ofta varit en mordplats, från Agatha Christies lik på Orientexpressen, Blå tåget och Plymouthexpressen till Maria Langs Ingen returbiljett. En dam försvinner, Nattåg till München, I sista minuten och Främlingar på tåg är bara några titlar kopplade till tågdramatik och brott.

Men kärleken blommar också ombord och i gamla svenska filmer sker det unga parets första möte inte sällan mot en bakgrund av SJ:s spetsantimakasser. Kanske är den finaste tågfilmen av alla David Leans Kort möte där röken som virvlar upp och småpratet i väntsalen bara är en bakgrund till stor och tragisk kärlek.

I Främling på tåg skildrar Jenny Diski en tågresa över den nordamerikanska kontinenten där förseningarna räknas i hela och halva dagar och där hon pratar, läser, vilar, röker och tänker. Möjligen kommer hon också i någon mening fram. I hennes bok står tågresan för ett tillstånd av öppenhet, i Pascal Merciers Nattåg till Lissabon står den för förändring med budskapet att det aldrig är för sent att göra om sitt liv. Man sätter sig på ett tåg, vaknar upp i en annan stad och plötsligt är man en annan.

Under några år reste jag regelbundet mellan Stockholm och Göteborg och noterade att det som fattades i precision, det vill säga avgång i tid och ankomst i tid, hade ersatts av serviceprat. Varje kaka i kafeterian presenterades omständligt i högtalaren och ständigt fick resenären rapporter om åt vilket håll avstigningen skulle ske. Men om och när man skulle anlända till perrongen hölls hemligt.

Jag hörde också förmodligen desperat tågpersonal ändra i sina utrop, det var inte längre vi som hade stopp i en signal utan Trafikverket. Men den stora resan, det stora spännande livsäventyret får helt enkelt inte börja med signalfel.