Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattson: Kvinnor med höga anspråk

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För drygt tjugo år sen gav den iransk-brittiska författaren Shusha Guppy ut en intervjubok där hon presenterade tio kvinnliga författare födda kring det förra sekelskiftet – ”den engelska litteraturens grandes dames” som hon kallade dem. En lite fånig beteckning, kan tyckas, men den var onekligen motiverad med tanke på kvinnornas höga ålder och allmänna grandezza.

Aristokratin och den bildade övre medelklassen var deras grogrund; det var följaktligen kvinnor med höga anspråk som trädde fram i intervjuerna. De flesta blev yrkesförfattare, men för några var skrivandet något som kom sent, i form av memoarer och dagböcker publicerade efter händelserika liv. Det gäller exempelvis Diana Mosley, den obotfärdiga hustrun till fascist­ledaren sir Oswald Mosley. Lesley Blanche representerar reseskildringen, Joan Haslip biografin, Mary Poppins skapare P L Travers barn­boken och Molly Keane den välskrivna sedeskildringen. Kathleen Raine är sällskapets enda poet.

När jag efter nästan två decennier läser om Tio kvinnor tio liv slås jag av några saker: för det första att intervjupersonerna tycks ha haft ett avspänt förhållningssätt till problemet skrivande kontra familjeliv – det senare kom först. Valet var redan gjort åt dem genom deras generationstillhörighet. För det andra är deras uttalanden om ”feminism” försiktigt undrande, rent av ogillande, trots att de måste ha varit medvetna om att representera den förs­ta generation som på någorlunda lika villkor fick tillgång till universiteten och sexualiteten.

De verkar på samma gång moderna och djupt konventionella. För det tredje: trots att det inte är några problemfria liv som återberättas saknas bitterhet hos de här kvinnorna – tvärtom finns här en genomgående munterhet. De har alla planer för framtiden trots att de vid tiden för intervjuerna befann sig i högt framskriden ålder. De är nästan skrämmande i sin livskraft.

Och till sist är det vid den jag stannar – vid något så banalt som ålder. Sedan boken kom ut har alla tio hunnit dö, men hur gamla blev de egentligen? En koll på nätet visar ett snitt på nittiofem – och jag tror inte att det berodde på sunda matvanor, snarare verkar det som om läsande och skrivande är bra för hälsan. Det är knappast en slump att memoarförfattaren Saint-Simon dyker upp på fleras bokhyllor – hans tjugoen band långa, minutiösa skildring av livet vid Ludvig den XIV:s hov får stå som symbol för det njutningsfyllt försjunkna, livslånga läsande som kontrasterar så starkt till så många av samtidens blodtryckshöjande snabb­fenomen. Och som verkar fungera minst lika bra som medelhavskost.