Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Känslornas musik i sommartid

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I juli har alla tidningar uppslag om sommarläsning. Det är nästan alltid deckare det handlar om, för på stranden vill man ha något lättläst. Jag kan inte påminna mig någon sommarläsningsartikel som handlat om "På spaning efter den tid som flytt” eller Selma Lagerlöfs samlade, fast det är just på sommaren man har tid att bita om något större. Det är inte säkert att man vill vila hjärnan bara för att man har semester.

Tvärtom, det är ju då det kan finnas tid att gå uppströms i bokfloden istället för att flyta med, att sticka ner handen och fiska upp något oväntat. Själv fick jag upp Gabriele D’Annunzios roman Elden från 1900 och påmindes om ett författarskap som är så otidsenligt att det gnisslar och knakar när man vänder sidorna i romanen – eller snarare prasslar det av gammal brokad, vissna rosenblad, antika manuskript och en kvinnas handskklädda hand som klappar en vinthund. I bakgrunden susar staden Venedig som den inte gjort vare sig förr eller senare i romanform, för staden spelar huvudrollen i Elden som är en oförtäckt skildring av D’Annunzios kärleksförbindelse med den stora skådespelerskan Eleonora Duse. Duse, D’Annunzio – och som tredje man i ödesspelet Richard Wagner som just dessa månader i början av 1880-talet ligger och dör i Venedig efter en hjärtattack. Wagners musik är bakgrund till de kärlekens krampryckningar som här skildras, men den verkliga musiken är det förstås D’Annunzio själv som står för – ett bedövande välljud, en rullande språkvåg som dränker läsaren i lika delar välbehag och olust. Man försöker klamra sig fast vid något för att inte drunkna, men här finns inga händelser att hålla sig i, inget skeende som rör sig framåt, bara ett antal statiska situationer där poeten och hans älskade befinner sig i ett landskap medan de talar, talar och känner. Det är känslornas musik som spelar på högsta volym och som läsare kan man bara ge sig hän, alltmedan tankehettan får boksidorna att krulla sig.

Naturligtvis är det helt outhärdligt, detta överparfymerade sammetsschabrak till roman. Porträttet av poeten-mästaren som med sitt tal om Skönheten eldar massorna till extas symboliserar ett människoideal som inte minst i ljuset av författarens ultranationalistiska politik inger olust. Skildringen av den ”åldrande” och ”vissnande” skådespelerskan (hon är trettiofyra) är svårsmält och den språkliga parfymen är stundtals så stark att man storknar. Och ändå är detta ett mästerverk, ett riktigt äkta mästerverk som tiden burit iväg med men som förtjänar att fiskas upp ur bokfloden. Vare sig det är sommar eller ej.