Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Inte alla författare är utbytbara

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu när fjärde delen i Milleniumserien lanserats och påmint oss om att inget skiljer en bok från en ny bilmodell och att allt i världen är utbytbart, inklusive en boks författare, då kan det vara uppfriskande att rikta blicken åt motsatt håll, mot den litteratur som ryms där inget är utbytbart och inget är till salu. Den amerikanska poeten Emily Dickinson vände redan i mitten av 1800-talet hästarnas huvud mot evigheten i en av sina mest berömda dikter, Because I could not stop for death, och etthundratjugonio år efter hennes död är hennes berömmelse orubblig – eller snarare, den är i ständigt tilltagande. Rösten som aldrig hördes i hennes livstid talar bara starkare och starkare och den har lyckats överleva inte bara tid och glömska utan också förvanskning och litterära strider. Historien om Emily Dickinsons dikter och deras väg mot publicering visar hur litteratur kan växa från ingenting till en storm bara i kraft av sin egen inneboende styrka.

Om hennes liv vet man mycket lite: född 1830, död 1886, ett eremitliv mer eller mindre isolerad i barndomshemmet i Amherst, Massachusetts, 1 800 dikter skrivna under morgontimmarna vid ett litet bord i hennes flickrum och samlade i en kista för den framtid som hon visste skulle komma.

Efter hennes död utbröt slagsmål om vem som hade rätt att utge dikterna, den dramatik som då uppstod innehåller alla en tv-såpas komponenter och kan inte kort sammanfattas, men det handlar om äktenskapsbrott, förtalskampanjer, försök till bedrägeri som ledde till flera rättegångar, två familjer som slogs med varandra och i allt tumult en massa dikter som blev liggande bortglömda i dammiga lagerlokaler och allt mer fallfärdiga hus medan bitter-heten förtärde alla efterlevande och den dickinsonska familjen utslocknade.

Till det kommer tidens förvanskning av Dickinsons person som skulle passas in i den kvinnliga mallen och presenterades som ett sötsliskigt vitklätt offer för en olycklig kärlekshistoria, alternativt en sträng fader, medan kampen om hennes efterlämnade papper fortsatte långt in på 1900-talet.

Det är en helt otrolig historia som man kan läsa om i bland annat Lyndall Gordons bok Lives like loaded guns men det allra märkligaste med den är att Dickinson klarade sig igenom allt detta och att hon kommer oss till mötes hel och intakt, ett eruptivt geni som valde sin isolering och skyddade sin begåvning och vars dikter lyckats överleva inte bara tiden utan också klåfingrigt manipulerande redaktörer med tuschpennor och sax.

De är fortfarande lika nya som när de skrevs och det säger något om ordens makt, de riktiga ordens makt.