I sitt direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammanträde strax före jul talade Per Wästberg bland annat om Verner von Heidenstam, ”en ofta missförstådd författare”. Men Heidenstam är inte bara missförstådd, han är också tämligen stendöd, och död tycks han ha varit redan på fyrtiotalet, om man får tro Per I Gedin som i sin Heidenstambiografi beskriver stämningen i sin ungdoms skolklass: ”Verner von Heidensam var den författare från den svenska litterära ’guldåldern’ som intresserade oss minst.” Generationskamraterna Söderberg, Strindberg, Lagerlöf och Fröding hade däremot alla förmåga att fängsla och roa.
Intresset för och kunskapen om Heidenstam har knappast ökat sedan dess, tvärtom, och det är synd, för när djupet försvinner finns bara konturen kvar och den antar i det aktuella fallet lätt karikatyrens drag: nazianstucken aristokrat i riddarborg vid Vättern. Det var den bild jag hade under de år jag själv bodde i Vadstenatrakten. Från höjden av mina tjugo år ansåg jag dessutom att Heidenstam var ofullgången och förtorkad som människa.
Gedins biografi (Verner von Heidenstam. Ett liv, 2006) punkterade denna schablonbild av nationalskalden, som plötsligt blev mänsklig, begriplig, i mycket hedervärd. Inte minst vad gäller politisk orientering och fejden med Strindberg lärde jag mig mycket nytt, men någon riktig lust att läsa Heidenstam fick jag ändå inte. Stunden var inte inne.
Det var den däremot alldeles nyligen när jag fick syn på, Folkungaträdet på biblioteket och tillbringade en höstvecka med denna dubbelroman vars tredje och avslutande del, Nyköpings gästabud, aldrig blev skriven. Men Folke Filbyter och Bjälboarvet räcker för att man ska ta av sig hatten. Man vill busvissla också. Så glad kan man bli av att få sina fördomar totaldemolerade och så roligt är det att följa Heidenstam in i forntiden – den grå i första delen om vikingabonden Folke, den färgsprakande med riddarspel och brinnande offerlundar i andra delen om kungabröderna Magnus och Valdemar.
Jag förväntade mig en torr och högstämd historieroman i stenstil och hittade en modern romanförfattare av bästa klass som rusar rakt in i händelsernas centrum och förblir där. Språket är som en isbrytare, plöjer sig fram, stannar aldrig; här finns inte en longör, inte en pliktskyldig historisk utvikning, bara kraft och energi, lätthet och fart, friskhet och färg, och allt är som en örfil mot min skamset rodnande kind. Här har man gått och trott. Och så är denne etthundrafemtioåring bättre än de flesta.
Ibland stämmer det att gammal är äldst.
