Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Hög tid för ­vegetariskt i tv

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu går den fräsande, osande tiden med lukt av kolrök om kvällarna mot sitt slut. Grillen har blivit den nya samlingsplatsen, kanske påminner den om en lägereld. Vi svenskar har en stor köttkonsumtion och jag antar att den når någon sorts höjdpunkt under sommaren. Man får inte samma lägereldskänsla om man grillar en aubergine.

Samtidigt visar en svensk-amerikansk studie att överdrivet köttätande faktiskt är farligt för hälsan, men den lär knappast få något genomslag. För samtidigt som köttpriserna sjunkit har alla nya dieter förvandlat köttet till hälsokost att bli frisk och smal av, och även om man inte tror på hälsobudskapet kanske man ändå väljer biffen framför några extra levnadsår. Magen och gommen styr. Och då struntar man kanske också i köttproduktionens negativa miljöeffekter.

Jag tänker inte ge mig in i detta moras av fett och kött och kolhydrater och LCHF och GI, bara undra varför det aldrig lagas vegetarisk mat i tv. Med tanke på att det lagas mat i tv mest hela tiden borde det någonstans finnas utrymme för lite kokkonst där grönsaksrätten inte är ett tillbehör utan en huvudsak. Man måste inte vara vegetarian för att vilja ha ett sådant program, det räcker med att vilja äta grönt någon dag i veckan eller bara vara nyfiken på nya smaker. Men det är som tanken på ett liv utan animaliskt protein skrämmer livet ur oss.

Det enda undantag jag lyckats hitta i tablåerna är den engelske kocken Hugh Fearnley-Whittingstall som lagar mat på fredagseftermiddagarna i Det goda livet, men där går halva tiden åt till att storögt förundra sig över att det faktiskt går att göra mat av enbart växtdelar och resten åt att leta upp vildväxande ingredienser som tång och strandväxter. Det mer handfasta hackandet och vispandet uteblir – och några recept är det inte tal om. Det är som om grönsaker är så tråkiga att man måste hänga i klätterställning och plocka nötter i toppen av ett apbrödsträd för att det ska bli tv värd att se.

På botten av detta verkar finnas en aldrig övervunnen skepsis mot vegetabilier. Visserligen drar ingen längre det gamla skämtet om kaninmat, men dess ande svävar fortfarande över oss – gärna en god sallad men först en rejäl biff. Till sist kan man inte äta en enda måltid utan att någons död är inblandad. Men jag är säker på att det finns vegetariska kockar med förmåga att gå genom rutan och dessutom har grönsakerna en stor fördel i bildmedia – de är vackra att se på både som levande och döda. Inte heller behöver man oroa sig för hur de haft det innan de hamnade på skärbrädan. På hela taget känns det som om här finns ett ledigt marknadssegment.