Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Hög tid att fira Dickens svärta

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Strindbergsåret 2012 kan man också minnas en annan jubilar, Charles Dickens som fyller tvåhundra i dag. Utan att anstränga sig alltför mycket kan man hitta likheter mellan de två – den såriga barndomen, det frenetiska skrivandet, de långa utlandsvistelserna, samhällsengagemanget. Och båda hade de ju en hemstad att skildra, älska och hata. Men medan Strindberg genomgick sina berömda faser framstår Dickens, åtminstone på håll, som densamme livet igenom. Han är en kanonkula av kraft och energi som far i sin raka bana, den enda för honom tänkbara. Någon avvikelse tycks inte ha varit möjlig. Han arbetade fullt medvetet ihjäl sig.

Om man vill studera barndomens betydelse är Dickens ett bra exempel, inte minst därför att den i hans fall resulterade i 15 romaner. Född i medelklassen tvingades han redan som tolvåring lämna skolan, eftersom fadern satts på gäldstuga och han själv som äldste son måste bidra till familjens försörjning. Han fick arbeta i en skosmörjefabrik vid Themsenstranden och glömde det aldrig: deklasseringen, sin ensamhet, föräldrarnas svek. Det övergivna barnets utsatthet går som ett svart stråk – skosmörjesvart! – genom hans romaner och kan aldrig tvättas bort trots pyramidala författarframgångar på båda sidorna om Atlanten.

Men staden där han levde var också en plats full med elände, där fattigbarnen myllrade som ständiga påminnelser under hans dagliga mångmilavandringar genom slumkvarteren. Han gick där ingen annan ville följa honom, stanken och smittspridningen skrämde bort också de mest härdade, men Dickens förblev staden trogen in i minsta skrymsle och om man tycker att det förekommer alltför många sentimentala scener med döende barn i hans romaner ska man veta att detta var en stad där hälften av alla begravningar var barnbegravningar. Medellivslängden inom arbetarklassen var tjugotvå år. Themsen var en öppen kloak, i fattigkvarteren vadade man i avföring, de överbelagda kyrkogårdarna jäste bokstavligt talat över av likdelar. Dickens såg allt detta men kunde inte beskriva det, då hade han stött bort sin läsekrets, i stället finns det där som en underström under allt det andra som också var en del av honom: humorn, förmågan att avlyssna dagligt tal och skapa levande typer, det dickenska gemytet. Men under gemytet – svärta, död, ensamhet.

Det man hoppas på ett jubileumsår är att få se något av det på tv: Bleak House eller Little Dorrit eller BBC:s nyinspelning av Great Expectations – eller varför inte alltihop? Jane Austen-fimatiseringarna haglar tätare än vad som känns riktigt motiverat, men man är inte bortskämd med Dickens.