Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Gråstenen blev till guld

ELLEN MATTSON: På resa mellan ytterligheter har man anledning att fundera över landskapskonjunkturerna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På resa mellan ytterligheter har man anledning att fundera över landskapskonjunkturerna – från den gröna inlandsbygden med skogklädda berg som fond för sädesfält och tysta sjöar, till kusten där alla trängs kring bryggorna i lukt av diesel och grillkorv och där de kala klipporna kostar guld. Sjöbodens klassresa från förvaringsplats till lyxnäste är i sig ett fenomen värt att avhandla, men jag tycker själva landskapet är intressantast: hur vi först värderar det som går att använda, det vill säga den brukbara jorden, och hur vi sedan övergår till att övervärdera det som inte går att använda till mycket mer än sittande och tittande – vilket i sig naturligtvis blev en nyttighet i och med fritidens uppfinnande.

Att sitta på toppen av ­Käringön och titta ut över västerhavets grå blysmälta en lagom blåsig dag är en sysselsättning som många uppenbarligen tycker är värd en hel del guld och som också de som saknar guld kan njuta av, men det finns ingen rationell relation mellan värde och faktiskt innehåll. Förmodligen myllrar det av platser där man kan se landskapskonjunkturernas fluktuationer, men det bohuslänska åskådningsexemplet är närmast övertydligt: från gråsten till guld på bara några decennier.

Det kala landskapets fördolda skönhet som Evert Taube talade om har uppenbarats för alla och blivit dogm. Linnés skallote berg har blivit hårdvaluta och nödhjälpsområdena har blivit sommarland. Samtidigt ligger de stora gårdarna bortvända och vindskyddade i sina bördiga sänkor, det var här de gynnade bodde, men när solandet och badandet blev folkrörelse vändes hela världen upp och ner, de sista blev de första och de fattiges sten där inget kunde växa blev en dröminvestering. På Käringöns topp känner jag känslobanden till landskapet som jag tycker slår alla andra, men det finns en bitter smak som blivit allt starkare med åren – det är guldet och mondäniteten, de är så deprimerande. Hur länge kommer det att dröja innan hundra procent av husen här och på liknande ställen ägs av sommarboende?

Bort, bort från vinbarer och bryggboutiqer och designerkläder och överfulla gästhamnar, tillbaka till de djupgröna dalarna och skogarna och de långa sjöarna i Bohusläns norra inland där man återfår balansen och sinnet för proportioner. Det bohuslänska odlingslandskapet är i all sin icke-mondäna glans också värt ett besök. Här är det ingen rusning på vägarna, här kan man bilpromenera med nedrullad ruta och vinden viftande kring öronen medan man tittar på sjöarna och säden som vajar manshög. Det är vackert här, i landskapet bortom allfarvägarna.