Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattson: Filmstjärnan som försvann

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

År 1998 gick ett radioprogram av Katarina Wikars som hette Bara mamma minns väl fortfarande Birgit Tengroth. Det var förmodligen sista gången Birgit Tengroth hördes av på allvar – bortsett från en och annan eftermiddagsfilm i TV förstås. Filmerna var hon sällan nöjd med, den sällan nöjda Birgit Tengroth; hon trivdes över huvud taget inte i filmvärlden med dess hierarkier och schabloner. Trots sitt robusta yttre var hon skör och nervig och så fort hon fick chansen bytte hon yrke. En liten men mycket fin roll i Hasse Ekmans Flicka med hyacinter blev hennes sista och trettiofem år gammal övergick Tengroth till att skriva på heltid, det hon sade sig alltid ha velat.

Snart lär hennes korta karriär vara alldeles bortglömd. Och ändå är hon så intressant, filmstjärnan som hoppade av, den svåra som satt i ett hörn och läste Montaigne mellan pilsnertagningarna medan Ingrid Bergman trallande drog förbi utan ett moln på sin himmel. Tengroths himmel verkar alltid ha varit full av blodfärgade grubbelmoln. Hon lyckades inte bli en såpbubbla, det var för mycket som drog ner henne, för mycket oro och känslohunger. Törst hette boken hon debuterade med 1949, en självbiografisk skandalbok där det förekom både aborter och fula ord, och där paret som plågar varann dissekeras så helt utan hopp och illusioner att det kan få vem som helst att vilja gå i kloster.

I Birgit Tengroths böcker finns en röst som gråter för att oskulden gick förlorad, för att det fina livet smutsades ner; det är en barnröst som aldrig blir vuxen. Och ingen vardagslycka kan balansera sårigheten och benägenheten att falla ner i en avgrund av ångest för ett förfluget ord eller att tiga tjurigt i dagar för ett annat. Skitjobbig måste hon ha varit, olycklig i två äktenskap och sedan drabbad av svår sjukdom som hon lyckades hålla stången i flera decennier medan hon intervjuade författare i Paris och skrev böcker som alla handlar om henne själv.

Hon tillhörde en verklig guldgeneration: Irma Christensson, Sickan Carlsson, Signe Hasso, Ingrid Bergman och Hasse Ekman – alla var de som Tengroth födda 1915. De blev kvar, hon försvann ur det filmiska synfältet och nu kan man köpa hennes böcker på nätantikvariat med en enkel knapptryckning för en billig penning. Jag gör det, för jag tycker det finns en särskild poäng i att minnas dem som försvann. Mycket har förändrats på femtio år, men ångestskriet är tidlöst, den missnöjda, skitjobbiga människans krav på att det ska finnas någon som står ut med henne trots att hon skriker. Om det så bara är en tröttkörd syster på en cancerklinik.