Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Fördummande modernitet

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Förmågan att göra många saker samtidigt brukar räknas som en merit. Att hålla x antal bollar i luften utan att tappa någon är en modern nödvändighet, inte minst i arbetslivet. Den som stirrar in i väggen och löser uppgifterna en i taget är en förlorare. Multitasking är ordet för dagen.

Ändå kom den första sprickan i multitasking-fasaden redan för flera år sedan, när forskare visade att det inte låg någon tidsvinst i att göra allt på samma gång, man blev ändå inte fortare färdig än om man gjorde en sak i taget. Möjligen blev resultatet kvalitativt lite sämre för multitaskaren än för väggstirraren. Det måste ha kommit som en kalldusch för alla dem som satt en ära i sitt jonglerande, och nu blir det ännu värre, för när användandet av sociala media exploderar drivs multitaskandet till och bortom det möjligas gräns, och då är det inte bara kvaliteten som blir lidande. I Vetandets värld hörde jag nyligen (30/10) världens ledande multi­tasking-auktoritet Dr David Meyer tala om en förlorad generation som irrande mellan Facebook, e-mail, Twitter och Youtube inte längre förmår tänka djupa och fokuserade tankar. Skulle en Einstein i dag förmå tänka sig fram till en relativitetsteori mellan mobilsignaler och kollandet av kompisarnas statusuppdateringar? No way, säger Meyer. Dessutom – när vi stressar hjärnan med allt för mycket information skadas den del som hjälper oss att fokusera.

Kan det vara så att det trots allt finns en gräns för hur mycket modernitet vi rent fysiskt kan hantera? Allt medan de andra djurarterna på det stora hela taget hållit fast vid den livsföring som biologiskt passar dem bäst har vi anpassat oss med en smidighet som skulle kunna kallas hållningslös om vi inte haft vår höga intelligens som alibi – vi klarar det mesta. Men fånigt nog klarar vi inte att hantera småsaker som socker, tv-tittande, skräpmat, spel, porrsurfande, tobak och allt det andra som man kan bli beroende av. Vi är bräckliga käril som inte klarar mycket alls, till och med att kolla sin mail kan bli ett beroende.

Dessutom blir man dum. Den som ständig hoppar mellan arbetsuppgifter och mailkoll sänker sin IQ med tio punkter, förklarar Meyer. Och den som ständigt skiftar fokus förlorar väldigt mycket tid. Det flow som det talades så mycket om för några år sen bryts totalt av de ständiga uppmärksamhetsbrotten och ersätts med en blippande illusion av aktivitet.

Däremot tror jag inte morgondagens einsteinar är särskilt benägna att ryckas med av blippandet. De är säkert redan i dag så fokuserade på sitt inre flow att de struntar i vad deras Facebookvänner har ätit till frukost.