Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattson: En räddare i nöden

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hon skrev filmmanus åt Greta Garbo, bakade födelsedagstårta åt Heinrich Mann, hyrde ut rum åt Christopher Isherwood och samlade halva den tyska kultureliten i sitt vardagsrum. Detta var i Hollywood, under andra världskriget, då Tyskland fördrivit sin intelligentia och en inte oansenlig del av den fångades upp av den amerikanska filmindustrin. Hon var mycket aktiv när det gällde att rädda över europeiska kollegor, vilket ledde till bildandet av The European Film Fund och att författare som Heinrich Mann och Alfred Döblin engagerades för minimigage av Hollywood. Andra flyktingar, som Franz Werfel och Thomas Mann behövde inte hållas under armarna av filmen, de klarade sig ekonomiskt ändå. Men utan det stora landet i väster hade de inte klarat sig.

Hon hette Salka Viertel och föddes 1889 i Galicien, nuvarande Polen. Den judiska familjeflickan ville till teatern och så blev det, först hos Max Reinhardt i Berlin och sedan på scener runtom i det tyskspråkiga Europa. Det var i Prag hon mötte Kafka – som var lång, mörk och stilig och såg så frisk och solbränd ut att man inte kunde tro att han led av tuberkolos. I Wien träffade hon sin man Berthold, i München ringde Rilke på dörren med en inbjudan till te, i Dresden åt hon lunch med Kokoshka. Åter i Berlin mötte hon Brecht som hon senare skulle återse i Hollywood dit paret Viertel flyttade 1928 för att pröva på filmen, han som regissör, hon som manusförfattare.

Deras emigration var alltså frivillig, de fanns redan på plats när Europa rasade ihop och flykten började, och i deras hus på den berömda adressen 165 Mabery Road i Santa Monica uppstod en söndagssalong där vilsna européer samlades för samtal och hemlagad mat – Klemperer, Schönberg, klanen Mann, Brecht, Murnau, Lubitsch – de var där allihop. Hon kände Einstein och Stravinskij, hon hjälpte Eisenstein med pengar till hans mexikanska filmprojekt.

En annan nära vän var Greta Garbo, vars bästa filmer är baserade på Salka Viertels manus. När Garbos karriär tog slut gjorde Salkas det också, och när jakten på de röda nådde filmstaden var hon en av dem som drabbades. Landet som räddat dem började frysa ut dem, och emigranterna återvände till det Europa de en gång lämnat. Salka Viertel älskade sitt nya hemland men flyttade till sist till Schweiz där hon dog 1978. Innan dess hann hon skriva sin självbiografi, The kindness of strangers, som aldrig översatts till svenska men som berättar så mycket om denna speciella bit av nittonhundratalet att man önskar att något förlag ville ta sig an uppgiften. Trots att boken vid det här laget har fyrtio år på nacken.