Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattson: Elin Wägners idéer var före vår tid

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Det är tråkigt att den dröjer – Elins böcker läses allt mindre och det är tydligt att en yngre generation knappt minns henne. Det skulle därför vara av utomordentlig vikt, att den planerade biografin kom ut.”

Så skriver förläggaren Tor Bonnier till Barbro Alving våren 1957. Biografin som avhandlas är den bok om Elin Wägner som Alving planerade och samlade material till. Med åren blev materialet så omfångsrikt att en särskild arbetslägenhet måste hyras för att hysa det, men själva skrivandet sköts ständigt på framtiden; delvis kanske för att ambitionsnivån var för hög, delvis för att det tålmodiga bokskrivandet inte var Bangs styrka. Hon var för rastlös och snabb, för mycket reporter. Tungt på hennes axlar vägde också hennes beundran för Elin Wägner och känslan av ansvar; att sprida Wägners idéer, främja hennes sak. Kanske blev ansvaret förlamande. Efter nära två decennier av förberedelser överlämnade hon slutligen sitt forskningsmaterial till Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson som skrev en monumental biografi i två delar, Amason med två bröst (1977) och Dotter av Moder Jord (1980). Om allt detta kan man läsa i Beata Arnborgs nyligen utkomna bok om Bang, Krig, kvinnor och gud.

Men om Wägner var halvt bortglömd 1957, bara åtta år efter sin död, vad ska man då säga om läget i dag? Akademiledamoten, journalistpionjären, rösträttskämpen, fredsaktivisten, miljödebattören och romanförfattaren Elin Wägner hör knappast till dem som lånas ut på biblioteken, men jag får en känsla av att det när det gäller henne handlar om något annat än vanlig glömska, snarare en sorts sömn; att tiden ännu inte är mogen för hennes radikala idéer och därför låter dem vila.

Wägners vision handlar nämligen om en total omdaning av hela samhällsbygget. Kvinnofrågan, pacifismen och miljötänkandet var hennes tre grundpelare och utifrån dem formulerade hon en helhetssyn och ett recept för en ny värld. Inget lappande och lagande – det gamla måste bort med roten. Relationen mellan nationer, mellan individer, mellan kvinnor och män och mellan människan och naturen fick inte längre bygga på föreställningar om makt och underkastelse, om att bruka, tämja, lägga under sig, besegra och betvinga, utan på mjukhet, ömsesidighet, en vilja att leva i samklang. Hon propagerade för ekologisk hållbarhet många decennier innan begreppet ens var påtänkt. Hon var före sin tid och vår.

Och nu när Barbro Alving aktualiseras allt mer, då aktualiseras också hennes läromästare och stora förebild Elin Wägner. Åtminstone hoppas jag det.