Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Deckar-tv med nostalgipotential

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Äntligen händer det något nytt på tv-deckar-fronten. I stället för ännu en standardfilmatisering där lagom hårdkokta nutidspoliser utreder och livspusslar görs ett hopp i tiden till Maria Langs femtiotal. Sex filmer baserade på Langs tidiga deckare är planerade av TV4 och produktionsbolaget Pampas och går det bra finns det material till en fortsättning – hon skrev 42 stycken. Pusseldeckare har aldrig stått högt i kurs i det svenska kulturlivet, men kanske kan Maria Lang få en renässans när hon blir film. Nostalgiaspekten spelar in, men här finns också en stor bildmässig potential eftersom hennes favoriserade spelplats, hemstaden Nora, tillhör Sveriges mest välbevarade småstäder.

Maria Lang (eller Dagmar Lange som hon egentligen hette) var litteraturdoktor, lärare och allmän kulturkändis – och vid sidan av sin främste konkurrent Stieg Trenter en pålitlig årlig leverantör av mordgåtor. Hon avsade sig både litterära anspråk och blodig realism – det enda hon ville var att underhålla för stunden och stimulera läsarens intellekt på samma sätt som förebilden Agatha Christie. Maria Langs lik är följaktligen ganska städade, de anhörigas sorg blir aldrig påträngande och de slutliga uppgörelserna kan gärna ske i biblioteket där hennes kommissarie Christer Wijk samlar de anklagade och med den tända pipan i handen ringar in mördaren. Det är en tankelek som befinner sig långt från dagens polisroman – men också från gårdagens: Maria Lang var exempelvis ingen beundrare av Sjöwall-Wahlöö. Dessutom var hon pacifist till den grad att hon avsade sig undervisning i historieämnet på grund av dess krigiska fokusering.

Skriver man en bok om året i fyrtiotvå år är det rätt naturligt att utfallet blir ojämnt. Mot slutet blev det dessutom katastrofalt dåligt, men när hon är som bäst är Maria Lang faktiskt betydligt bättre än sitt rykte. Det finns också, bortsett från intrigerna, något som är fascinerande med hennes långa deckarsvit, och det är tidsbilden: här får man fyra decennier av landet Sverige där tidsmarkörer och kulturfenomen flätas in på ett för intrigen avgörande sätt. Lang har mördat vid studentexamen, luciafirande och kräftkalas, till lottodragning, Hylands hörna och Ingemar Stenmarks slalomåk. Mode, mat och umgängesvanor bildar bakgrund och har man varit med ett tag känner man igen sig. Det räcker förstås inte för att det ska bli bra tv, men om engelsmännen kan återuppväcka Poirots trettiotal finns väl möjligheten att vi kan göra detsamma med Christer Wijks femtiotal. Det kan bli hur dåligt som helst. Men det skulle kunna bli riktigt bra också.

Ellen Mattson är författare. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om att det är hög tid för mer vegetariskt i alla matlagningsprogram på tv.