Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Bernhardsons tavlor är en guldgruva

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Minst en gång per år besöker jag Carl Gustaf Bernhardson-rummet på Bohusläns museum. Kanske inte så mycket för rummet i sig, även om det innehåller en del av Bernhardsons bohag från stugan på Skaftö, som för tavlorna som hänger där, ett litet urval av de 526 verk som museet förvaltar. Själv ville Bernhardson att stugan där han levde och målade i trettio år skulle tas om hand av en stiftelse, men så blev det inte. Tavlorna är däremot tillgängliga på ett sätt som han knappast kunde föreställa sig vid sin död 1998.

För alla som är intresserade av kustens historia är Bernhardson en guldgruva, en hembygdsforskare utöver det vanliga genom sin förmåga att kombinera ord och bild, realism och drömvärld. Han föddes på Skaftö 1915, men eftersom han växte upp hos sina morföräldrar fick han tillgång till en verklighet med rötterna djupt begravda i 1800-talet och en värld av muntligt berättande som stammade ännu längre tillbaka i tiden. Barndomens trollkrets släppte honom aldrig, "sagomusten från gången tid” skulle färga hans liv. Efter några kringvandrande decennier återvände han till Skaftö där han fann sin bestämmelse: att vara återberättare av det han sett, hört och lärt om gammeltiden. Han hörde ju själv samman med den, medan moderniteten representerade nedskräpning, oväsen, förfulning, magins död. De fattiga kustbornas liv var Bernhardsons ideal. ”Jag gillar små förhållanden och avlägsen klockklang”, skriver han i ett självporträtt.

Från och med 1953 bidrog Bernhardson med material till Institutet för folkminnesforskning i Göteborg, men det var när han började måla sina minnen som allt föll på plats och han verkligen nådde ut. Och nå ut ville han: hans målningar är berättelser som fixerar det förflutna och människorna där, de handlar om en kvinna som möter en gast, en man som bär sitt döda barns kista under armen till kyrkogården, om torvtäkt och stortvätt, om barnmorskornas vedermödor, om huskatten som väntar vid sin brygga på att fiskarna ska komma hem. Och till varje bild hör en text som på omväxlande skaftömål och rikssvenska förklarar det avbildade.

Den livsform som Carl Gustaf Bernhardson såg försvinna och tog till uppgift att dokumentera känns ljusår avlägsen. Det muntliga berättandet har ersatts av först radio, sedan tv, sedan cyberspace. Paradoxalt nog är det ute på nätet som han numera är lättast anträffbar, tack vare Bohusläns museums ambitiösa digitaliseringsprojekt, och 2010 kom också Ann-Marie Brockmans fina bildbiografi där man i 228 målningar kan följa kustfolkets liv och arbete årstid för årstid. Det är en upplevelse som man bör unna sig.