Ska vi gå med i Nato eller stanna utanför? Oavsett utgången är det många som våndas nu. Det känns otäckt att lämna ett tillstånd av "alliansfrihet", skrämmande att gå med i en klubb som hanterar kärnvapen.
Det är begripliga argument, men även förespråkarnas argument går att förstå.
Före den 24 februari i år var det ingen som trodde att Rysslands president skulle rusta hundratusen man, invadera ett fredligt sinnat grannland - en demokrati - och starta ett storskaligt krig, komplett med alla gammaldags vidrigheter: mord på civila, våldtäkter, plundring. Och när det otänkbara har skett måste också Sverige inrätta sig efter det otänkbara. Många undrar hjälplöst: hur ska vi då arbeta för freden?
Samma frågor ställde sig Elin Wägner och hennes vänner på 30-talet. Och de kom till helt olika slutsatser.
Historiskt är det alltid så: valfriheten är större innan kriget bryter ut. När kriget väl är ett faktum begränsas våra val, framtiden blir mörkare.
Elin Wägner engagerade sig för freden i hägn av rösträttsrörelsen. När första världskriget bröt ut 1914 stannade rösträttsrörelsen av. Kvinnorna hade många skäl att engagera sig mot kriget. Krigshetsarna var ofta reaktionära, och motståndare till demokratin. Kvinnorna visste hur civilbefolkningen led under krig och nödår. Flera av de första kvinnorna i riksdagen hade rötter i fredsrörelsen, som Kerstin Hesselgren och Nelly Thüring. De släppte aldrig sitt engagemang.
Det handlade inte bara om att Sverige skulle banta sitt försvar. De krävde att kvinnor och barn skulle bojkotta civilförsvaret, vägra ta på sig gasmask, vägra gå ner i skyddsrummen
Men ingen var så kompromisslös som Elin Wägner. ”Ned med vapnen!” förblev hennes motto. Hennes hårda hållning ledde till konflikter inom kvinnornas fredsrörelse på 30-talet, när det skymde över Europa. Hitler rustade i Tyskland och Stalin i Ryssland. Pacifisterna anklagades för att spela Hitler i händerna, och både Hitler och Stalin uppmuntrade fredsföreningar i väst. Elin Wägner, som var övertygad antinazist, led av detta, men menade att freden gick före hånfull kritik.
Elin Wägners feminism är alltid kopplad till hennes radikalpacifism. Redan på 20-talet hade hon skrivit om Gandhis icke-våldsprincip. 1935 tog Wägner och hennes vänner i Fogelstadgruppen initiativ till kampanjen ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget”. Det handlade inte bara om att Sverige skulle banta sitt försvar. De krävde att kvinnor och barn skulle bojkotta civilförsvaret, vägra ta på sig gasmask, vägra gå ner i skyddsrummen. Kvinnorna skulle vara beredda att offra livet för freden, precis som männen var beredda att offra livet på slagfältet, för nationen. Det var svårt att vinna massorna med de här parollerna.
Det är lätt att instämma i den konservativa Lydia Wahlströms kritik: ”En vacker gest att säga att man inte ska använda skyddsrum vid ett gasanfall. Men martyrskap ska inte sökas. Det är med det som den stora lyckan – det ska komma som en nåd.”
Enkelt undrade också Lydia Wahlström: ”Hur ska mödrar med småbarn kunna lova att inte skydda sina barn?”
Elin Wägner hatade Hitler, men var pacifist ändå. Hon är tidigt medveten om hotet mot judarna. 1933 reser hon till Berlin, kort efter Hitlers maktövertagande. Hon vet att judar och socialdemokrater jagas och trakasseras. Hon ser hur vännerna har det i Österrike, 1938 hjälper hon judiska vänner att fly från Wien.
Pacifisterna anklagades för att spela Hitler i händerna, och både Hitler och Stalin uppmuntrade fredsföreningar i väst.
Vid det laget fruktar alla ett storkrig i Europa. Allt fler av Elin Wägners goda vänner överger radikalpacifismen, bland dem Amelie Posse. Hon bor i Tjeckoslovakien, där Hitlers skugga faller över landet. Posse blir övertygad om att fredsduvor inte hjälper mot Hitler. I ett brev till Elin Wägner pläderar hon kraftfullt för fred på kort sikt och på lång sikt. Europa måste försvara sig mot Hitler, men arbeta för freden långsiktigt. Elin Wägner lyssnar artigt, men rubbas inte i sin övertygelse.
Inte förrän 1946. Då har hon insett omfattningen av Hitlers totala krig. Hon har sett koncentrationslägren öppnas och förstått innebörden av Förintelsen, mordet på Europas judar.
Bedrövad och bedövad skriver hon till vännen Emilia Fogelklou: ”Vi hade ändå räknat med att det finns vissa gränser som människan inte kan överskrida. Ett folk skulle inte ge sig på att utrota ett helt folk?”
För första gången prövar hon självkritiskt sin absoluta radikalpacifism. Hon får känslan av att hon ”liksom predikat en tro som inte höll och har rört mig med postulat som lurat både mig själv och i någon mån andra. Då sov jag inte om natten.”
Andra världskrigets realiteter knäckte Elin Wägners orubbliga tro på radikalpacifismen, men inte hennes tro på fredsarbetets nödvändighet. Men de sista åren av sitt liv intog hon en mer ödmjuk hållning – till människans skröplighet och till verkligheten.
LÄS MER:Fredsrörelsen och feminismen går hand i hand
LÄS MER:Ve den man som bara vill ta hand om sitt barn
LÄS MER:På måndag väntas Sveriges besked om Nato
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
