Vi gick på mellanstadiet och jag hade köpt en ny Mina vänner-bok. Jag bad min klasskompis fylla i frågebokens faktafrågor om henne själv. När hon gav tillbaka den tittade jag genast igenom svaren som hon gett. Vid ett svar började jag skratta, både överlägset och roat.
”Skriv tre saker om dig själv”, uppmanade boken. ”Jag är brun”, löd hennes svar.
Jag såg på min vän, adopterad i tidig ålder till Sverige. Förklarade skrattande att hon hade missuppfattat, det skulle alltså vara tre egenskaper hos henne som till exempel smart, rolig, snäll. Hon såg allvarligt på mig. ”Det ska stå så, Elin. Jag är brun.”
Många år senare skrattar jag fortfarande det förbryllade skrattet ibland. När min vän beställer en taxi åt oss och uppger mitt namn i stället för sitt eget hinner jag roat fråga om hon glömt vad hon heter innan jag skamset inser att det är en medveten strategi att uppge mitt vanliga, traditionellt svenska namn i stället för hennes egna.
När en annan vän andas ut på flygplatsen i södra Europa över att äntligen vara en i mängden svarar jag att det ju syns på en att man är svensk, tills hon höjer ögonbrynen och trött ser på mig. ”Alltså, du vet att jag är blatte va? Jag passerar inte som svensk i Sverige”.
”Jag tror inte att ni inte visste”, skriver Lawen Mohtadi i en text på Expressen kultur (19/3) om reaktionerna på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. ”År efter år har människor berättat. Om hur de blir förföljda i butiker, om vårdslösheten med vissa kroppar, om blickarna som inte säger något men som säger allt. Ni har alltid vetat. ”
Ja, vi har alltid vetat, men vi tenderar att ständigt glömma. Trygga i den vita normen, antingen naivt glömska eller nonchalant icke-lyssnande. Inte sällan är det en kombination av båda. Vi tar inte reda på hur det förhåller sig, lämnar inte våra egna kroppar för att förstå någon annans. I stället avkrävs icke-vita ett slags pedagogiskt ansvar som de inte ska ha. Det blir upp till Jonas Hassen Khemiri att banka in rasismens strukturer i våra skallar, trots att vi borde kunna lyssna in det själva. Det är liknande mekanismer som varje gång en feminist eller icke-straight förvandlas till politiska objekt som ombeds att med en närmast liknande lågstadiepedagogik förklara för normsamhället hur maktstrukturer ser ut.
Det fanns inga redskap för mig som elvaåring att förstå varför min vän satte sin bruna hy över alla andra tänkbara egenskaper som jag såg hos henne. Men det nervösa och överlägsna skrattet måste stanna i en barnvärld. Vi kan aldrig säga att vi inte vet.
Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare som fortfarande har alla gamla Mina vänner-böcker i en låda i förrådet.