Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elin Grelsson Almestad: Elin Grelsson Almestad: Vem har tid att vara inkännande?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Häromveckan skrev Johan Hilton i DN Kultur (27/8) om hur Ruben Östlunds film Turist inte bara är en gestaltning av mansrollen och kärnfamiljen, utan också av hur föraktet mot svaghet och behovet av att visa upp en polerad bild av sig själv leder till att vi blir främlingar inför oss själva.

Därtill är Turist en film om hur problematiska våra relationer blir när alla förväntas vara jag-starka. Filmen fångar en samtid av egobooster och självutveckling, där varje relation som inte fungerar optimalt bör förkastas.

Människor i ens närhet som kräver mycket är ”energitjuvar”, människor som är ledsna eller ångestfyllda är ”neggiga” och riskerar att ”dra ner dig”, människor som uppfattas som ”besvärliga” har blivit en hel företagsverksamhet, där konsulter drar in stora pengar på att föreläsa om hur du handskas med obeslutsamma vänner eller kollegor som slingrar sig ur arbetsuppgifter.

I kölvattnet av Robin Williams bortgång var det många som påpekade att vi måste tala öppet om psykisk ohälsa, finnas där för de som behöver stöd och våga prata om det svåra. Psykologen och skribenten Tanja Suhinina påpekade dock klokt att de flesta som vi möter inte kommer att vara öppna med sin psykiska ohälsa och att de flesta av oss har bestraffat personer för deras lidande.

”Psykisk ohälsa är han den nya kompisen som var med några gånger som ni ölade, men han sa liksom ingenting, så ni glömde att bjuda in honom igen, och igen. Psykisk ohälsa är han som messar återbud varje gång du drar ihop någonting. Psykisk ohälsa är rut-städhjälpen som har sönder nåt varje gång hon städar hos dig. Psykisk ohälsa är Lotta som fan aldrig svarar på mess eller mejl, så du har till slut sagt upp bekantskapen för att hon är en sådan energitjuv. Psykisk ohälsa är baristan som alltid fixar din takeaway men som aldrig ler, herregud, det kostar ju inget att le lite och se lite tillmötesgående ut.”

Det är några av de träffande exempel som Tanja Suhinina ger i sin artikel på SVT Opinion (14/8).

För vem har tid eller utrymme att vara tålmodig och inkännande i ett samhälle som samtidigt missbrukar flygplansinstruktionen om att alltid ta på sig den egna syrgasmasken först innan du hjälper någon annan? Där den viktiga nödsituationsinstruktionen blivit en tolkning som kan betyda allt från ”jag orkar inte med mina barns gnäll, nu åker jag på spa” till ”du har uteblivit från två middagar, så nu slutar vi att bjuda in dig”. Där det är enklare att gå en kurs i hur du hanterar jobbiga kollegor än att sätta sig ner och faktiskt tala med varandra.

Turist skärskådar hur ickefungerande relationer blir när jaget ställs framför allt annat. Det är en både obekväm och sorglig syn.