Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elin Grelsson Almestad: Elin Grelsson Almestad: Tillsammans kan vi vända det här

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det har sagts under de gångna fyra åren att någonting i Sverige har gått sönder. Så många gånger har det upprepats att det slutligen närmast blivit en truism för krönikörer och ledarskribenter till vänster om mitten som vill göra en svepande gest mot högerns politik. ”Någonting har gått sönder”, betyder ingenting och kan fyllas med vilket innehåll som helst: rasism eller utförsäljningar, arbetslöshetssiffror eller dalande skolresultat. Det är ett dramatiskt uttalande att ta till, perfekt i en rungande kritik mot Alliansen, ett vagt känsloargument med hög klickbarhet i åsiktsjournalistikens tid.

Dagen efter valet åker jag tunnelbana längs med röd linje, från innerstad och ut till förort. Studerar ansikten och människor som jag möter. Statistiskt sett är några av de på- och avstigande väljare till ett fascistiskt parti med rötter i vit makt-rörelsen. Även på det beryktade latte-PK-Söder fick SD uppemot 10 procent i vissa valkretsar. Andra på tåget är hatade av samma parti för deras hår- och hudfärg. Alla ser trötta ut. Som om någonting har lämnat dem.

Den där meningen kommer till mig: någonting har gått sönder. Någonting kommer att gå ännu mer sönder innan det vänder, med ett osäkert parlamentariskt läge och Sverigedemokraterna som tredje största parti. De kommer att ta plats i domstolar, kommuner och fylla över fyrtio platser i riksdagen. I flera vallokaler i Stockholm stormade nazister från Svenska Motståndsrörelsen in, skrek, hotade och filmade människor och deras valsedlar. Allt är i gungning. Någonting är faktiskt trasigt.

Jag lyssnar på Bruce Springsteens Wrecking Ball-skiva. Den som föddes i askan av finanskrisen, mitt under Occupy Wall Street-rörelsens storhetstid när företag, banker och den rikaste procenten gick oskadda medan en storm drog över USA och lämnade arbetslöshet, socialbidrag och huslån som inte gick att betala bakom sig. Det är en skiva som handlar om ett land som är trasigt och de människor som rör sig i spillrorna av det. Det är texter som rör sig mellan raseri, sorg och ett ihopskrapat hopp inför framtiden. Uppgivenheten och känslan av att luften gått ur en vänds till en uppmaning om att hålla fast vid ilskan, att inte ge efter för sina rädslor för att tillslut landa i en känsla av hoppfullhet. Tillsammans kan vi vända det här.

Kanske har alla textförfattare som använt sig av meningen haft rätt de senaste åren. Någonting i det här landet är trasigt. Naiviteten inför vad vi nu står inför är också stor. Det går inte att reducera till alliansens politik och kommer inte lagas av en ny statsminister. Det arbetet börjar gemensamt, underifrån.