Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elin Grelsson Almestad: Elin Grelsson Almestad: Små förskjutningar öppnar för fascism

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Novellen Brun morgon av den bulgarisk-franske författaren Franck Pavloff inleds med att det kommer ett direktiv om att det inte längre är tillåtet att äga en hund som inte är brun. Den bruna hunden är tåligare, bättre på att anpassa sig till vår stadsbild, äter mindre och får inte så stora kullar, heter det. Tråkigt förvisso, men ganska harmlöst tänker de flesta och gör sig av med hundar som inte är bruna. Vanliga människor, som inte gör så mycket väsen av sig och flyter med i systemet, behöver inte befatta sig med vad som händer med dem som inte anpassar sig efter reglerna som med tiden blir allt fler.

Pavloffs novell har, sedan den först gavs ut i Frankrike 1999, blivit en samtida klassiker om hur en fascistisk ideologi långsamt växer fram och normaliseras. Den används i undervisning av skolelever runt om i Europa. Ändå verkar vi ha svårt att ta till oss av novellens enkla budskap.

Jag tänker på Pavloffs novell när jag läser kommentarer om polisens register. Är det verkligen så fel? undrar någon. Polisen har säkert goda skäl, påpekar en annan om det register över omkring 4 000 personer, varav många barn, som cirkulerat bland poliser och som syftar till att kartlägga romer.

Jag tänker på hur Charlie, novellens huvudperson, konstaterar att det var väl tråkigt att vi inte kan tala helt fritt längre, men det handlar ju bara om att undvika vissa ord, när jag läser om hur nynazistiska organisationer befinner sig på antirasistiska seminarier för att filma, registrera och hota samtalsdeltagare med ord om att gasas ihjäl.

Jag kommer återigen att tänka på Brun morgon när jag läser om hur en svart man misshandlats svårt i Malmö, inför sin 1,5-åriga son, på grund av sin hudfärg och när nyhetssändningen berättar om hur nynazister attackerar en utställning om flyktingläger arrangerad av Läkare utan gränser.

Jag tänker på de vanliga människorna i novellen, deras undanflykter och konstateranden att det väl inte är så farligt när det främlingsfientliga Fremskrittspartiet tar plats i Norges regering och deras ideologi bortförklaras av högerdebattörer i både Norge och Sverige.

Det är just den sortens små förskjutningar och enskilda händelser som utgör normaliseringsprocessen. Som gör det svårt att se när ett samhällsklimat håller på att förändras, när rasism och fascism stiger till ytan och tar plats. Charlie och hans vän i Brun morgon gör inget väsen av sig. Om någon annan måste avliva sin svarta hund är det inte deras problem. Sedan överträder Charlies vän en av alla nya regler och inskränkningar och en dag är han borta. De varningssignaler som larmar och tjuter runt om i samhället just nu borde räcka. Det är allas angelägenhet.