När jag fått mitt livs första erbjudande om en tillsvidareanställning skämtar jag och en vän om att det är som en smetig kärlekssång om att finna den rätta. ”Jag har sett det hända andra, men jag trodde aldrig att det skulle hända mig” och liknande klyschor radas automatiskt upp när man som 80-talist plötsligt befinner sig i det där innanförskapet av inget slutdatum för anställning, betald semester, pension och sjukförsäkring.
Det kallas prekariatet. Ordet som brukar användas för att beskriva otrygga anställningar, en tillvaro mellan vikarieinhopp, timanställningar, inringda timmar, kortvariga frilansuppdrag och ständigt jobbsökande. Det är ett begrepp som omfattar allt från svartarbete till projektanställningar och spänner över helt skilda arbeten: från frilansande journalister och egenföretagande konsulter till städhjälp. I och med att de osäkra anställningarna och anställningsformerna fortsätter växa har begreppet blivit allt vanligare i samhälls-debatten.
Somliga teoretiker menar att prekariatet ska tolkas som en ny, framväxande klass. Begreppet saknar dock bäring för att beskriva skillnader i möjligheter och tillgångar. En kulturskribent har andra resurser och andra former av kapital (inte nödvändigtvis ekonomiska) än en inringd vårdanställd eller callcenter-arbetare som jobbar på provision. En person som vuxit upp i en ekonomisk medelklass, med sparkonton och möjlighet att köpa bostadsrätt har en helt annan trygghet än en person som saknar backup-pengar och flyttar mellan andrahandskontrakt. Klass handlar inte bara om anställningsvillkor och förmågan att styra över sin arbetssituation, utan också om ekonomi, nätverk, kulturellt kapital och inflytande i samhället. När alla de skillnaderna inte innefattas i begreppet riskerar ordet prekariat snarare att skymma makthierarkier.
Prekariatbegreppets fördel är att det belyser gemensamma arbetsvillkor som inte innefattas i den traditionella klassanalysen. Det bygger en arbetsrättslig allians över klasserna. I antologin Skitliv som gavs ut i december förra året och som handlar om osäkra anställningar ryms både sjuksköterskor, säljare, restauranganställda och journalister. Styrkan i deras berättelser ligger i de gemensamma dragen. Skilda förutsättningar, samma utfall: en beroendeställning gentemot arbetsgivare och ett liv som präglas av jakt på arbete, väntan på samtal och att aldrig kunna vara riktigt ledig. Här kan ordet fungera som ett gemensamt samlingsbegrepp för ett liv som präglas av arbete och ofrihet. Trots alla fina ord om en flexibel arbetsmarknad är det knappast ett flexibelt liv för arbetaren.
SKRIBENTEN:
Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare samt fast deltidsanställd som redaktionssekreterare på tidskriften Fronesis.
