Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elin Grelsson Almestad: Elin Grelsson Almestad: Den uthungrade kunde varit jag

Vi älskar att kittlas av tanken på vår egen sårbarhet, skriver Elin Grelsson Almestad i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Som barn förundrades jag ofta över mitt öde att vara född i Sverige. Jag hade kunnat vara något av barnen med uppsvällda magar på tv-nyheterna eller något av barnen i flyktinglägren som jag såg på bilder i dagstidningen. Jag hade bara haft tur.

I skolan fick vi lära oss att hjälpa de barn som saknade vår materiella trygghet. Vi samlade ihop våra avlagda mjukisdjur och skickade till barnhem, sålde majblommor och samlade in pengar. Alltid med känslan av att dessa barn var precis som vi, men av olika omständigheter hade det sämre ställt.

Vi älskar att kittlas av tanken på vår egen sårbarhet. I populärkulturen hotas samhällen av naturkatastrofer, utomjordingar och apor. Västvärldssymboler som Frihetsgudinnan sköljs bort av flodvågor eller bäddas in i tunga lager snö och is. I de mest välartade familjer finns mördare och våldtäktsmän och mordgåtor har inte sällan förgreningar upp i den sam-hällstopp som vi förväntas sätta vår tillit till.

Men det är just i kittlingen som de flesta av oss vuxna stannar. Behåller avståndet till den verkliga insikten om vår sårbarhet. Några bestialiska mord på söndagskvällen eller en annalkande katastrof som fredagsfilm räcker innan vi stänger av och återgår till vår ombonade tillvaro.

En verklig insikt om den egna sårbarheten innebär att återfinna barnets förundran över sin slumpmässiga plats i livet. Att det inte är hårt arbete, positiva affirmationer, självkänsla eller gynnsamma aktieplaceringar som gett oss vår födelseplats, medborgarskap, rättigheter, det svenska passets möjligheter till fri rörlighet över världen utan rädsla eller risk för att dö och institutioner som inte i första hand finns till för att kontrollera oss. Den insikten leder också till faktumet att varje människa som inte innehar medelklasslivets trygghetsmarginaler skulle kunna vara vi.

Det är bara slumpen som gör att jag inte är kvinnan som våldtogs av poliser i sitt hemland och efter en riskfylld färd tog sig till Sverige där en handläggare på Migrationsverket avslår hennes asylansökan. Att det inte är mitt barn som bär på posttraumatiska stressyndrom men inte vågar besöka barnpsykiatrin eftersom polisen kan vänta utanför. Att det inte är min far som frysande sträcker fram en pappmugg till förbipasserande på gatan och ber om pengar till mat.

Det är en insikt som ställer krav på oss. Om det bara är slumpen som gjort att vi sitter här med medborgarskap, arbete, bostad och både formella och informella nätverk runtom oss finns det ingen barriär mellan oss och andra människor. Då är deras öde inte längre en kittling, utan en verklighet som vi måste agera för att förändra.