När cykeln slog igenom bland de övre klasserna i väst i slutet av 1800-talet var det som en frihetssymbol, inte minst för kvinnor. Den amerikanska feministen Susan B Antony påpekade i en intervju i New York World 1896 att cykeln hade gjort mer för att frigöra kvinnor än någonting annat i världen. Den gav frihet att röra på sig i sin egen takt och innebar ett utökat självbestämmande. Dessutom gav cykeln upphov till normbrytande: bland annat var byxor ett mycket mer praktiskt plagg att bära vid cyklandet, även för kvinnor.
I Sverige förekom en rad varningar för vad velocipeden kunde innebära för moralen och hälsan. Snabbåkande byxdamer med större intresse för att sporta än att behaga, ungdomar av olika kön som kunde träffas i smyg och de infektionssjukdomar som barn kunde tänkas ådra sig genom ansträngningen var bara några av de varningar som utgick från män i tidningar och läkarförbund.
Över hundra år senare är fortfarande cykeln ett frigörande transportmedel, men inte längre bara för de övre samhällsskikten. Visst finns möjligheten att lägga tiotusentals kronor på cyklar och tillbehör, men det finns också en stor andrahandsmarknad för cyklar som framförallt uppfyller huvudkravet: de rullar. Till skillnad från bilen krävs varken körkort, drivmedel eller stora ekonomiska medel för att kunna ta sig fram. Men cykeln ger en liknande känsla av egenmakt.
Fungerande cykelbanor mellan centrum och andra stadsdelar är inte bara en miljö- och folkhälsofråga. Det är också en fråga om klass, kön och demokrati. Att satsa på cyklandet är att tillgängliggöra städer för fler människor. I flera stadsdelar i Göteborg arbetar volontärer med gratis cykelkurser för kvinnor som inte har lärt sig cykla. Många kvinnor med mig vittnar om friheten i att cykla hem sena nätter. I Haifaa al-Mansours regidebut Den gröna cykeln, den första saudiarabiska filmen som regisserats av en kvinna, berättas om tioåriga Wadjdas dröm om att få cykla i ett patriarkalt samhälle där kvinnor på cykel är förbjudna.
Det är därför sorgligt att se att samma typ av män som bekymrade sig över byxdamer på 1800-talet fortfarande engagerar sig mot cykelns närvaro i stadsmiljön. På Expressens ledarsida (7/6) skrev Patrik Kronqvist nyligen om hatet mot cyklister. Bland annat nämner han Facebookgrupper där främst manliga bilister tipsar varandra om olika sätt att trakassera – eller i värsta fall skada eller döda – cykelburna trafikanter. Historien skall dock visa de bilburna männen fel. I hundra år har cykelemancipationen pågått och den har fortfarande bara börjat.
är kulturskribent och författare. Hon bekymrar sig över alla vägarbeten i centrum och deras påverkan på cyklandet, men älskar Säröledens långa raksträckor.
