Elfriede Jelinek: Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället

ANNONS
|

Egentligen utkommer översättningen av Elfriede Jelineks 35 år gamla roman Michael - en ungdomsbok för det infantila samhället först i dag. Men förlaget var, i förhållande till det, tidigt ute med boken och i DN recenserades den för flera veckor sedan, i en rasande och elegant läsning av Malin Ullgren.

Då (närmare bestämt den 23 september, vilket ur ett medieperspektiv är mycket länge sen), var fortfarande diskussionen kring Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar högaktuell och det Ullgren gjorde var att ställa ett påstått vansinne mot ett annat. En vålds- och sexfantiserande geniförklarad Nobelpristagares mot Lundgrens namnutslungande så kallade paranoia. Men också en vrede mot en annan, Jelineks mot Lundgrens, pepprat med Ullgrens eget ursinne - riktat mot diverse plumpa ansträngningar att med klassiska litteraturkritiska kvalitetsparametrar försöka tillintetgöra, eller åtminstone oskadliggöra, Lundgrens bok liksom mot insikten att vem som talar varifrån och ur vilken position betyder nästan allt.

ANNONS

Så var det förstås inte 1972 när Jelineks "ungdomsbok" kom i original. Men nu, med ett Nobelpris om halsen och översatt 35 år senare, får Jelinek fritt och hyllat fantisera om både våld och sex, hon får elda med sina texter, vildsint flytta omkring sina pappersdockor till karaktärer och har inga krav på sig att låta dem utvecklas eller att ge dem nån psykologisk realistisk trovärdighet. Och det var det som var Ullgrens poäng: det som är kvalitet hos Jelinek har i Lundgrens fall använts som bevis för svagsinthet. (Samtidigt som, ur Ullgrens perspektiv, det som är kvaliteten hos Lundgren, är att hon till skillnad från exempelvis Jelinek inte nöjer sig med att "hållas inom fiktionens och kvinnooffrets stadiga ordning" utan spränger den.)

Och när Ullgren väl pekat ut det, är det svårt att läsa Jelineks roman utan att känna det ursinniga systerskapet och den betydelse som 35 år har för hur detta kan gestaltas - hos Lundgren genom glidningar i verkligheten hos Jelinek genom en glidande fiktion.

Det är dock inte vad jag tänker när jag börjar läsa Michael, då framstår allt bara som kaotiskt. Jag har oerhört svårt att få något tag i texten och det känns mer som om jag glattar omkring i textsjokens olika element: De två kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda, som båda fortfarande saknar "det där lilla extra", och åker på stryk, rejält och många gånger om. En tv-röst, nån sorts moraliserande hallåa, som utropar och förklarar saker eller scener utan att något blir klarare. En Inge Meise som bor ensam i ett vackert hus, några unga skådespelare som spelar teater, en Michael som är kär i Patrizia, fast ännu inte berättat det för sin mamma, fru Rogalsky ...

ANNONS

Och jo, där fäster plötsligt min läsning, snart är det nämligen dags för Michael att presentera sin Patrizia för modern. Komplikationer uppstår, nån sorts lögn hänger i luften, ett svartsjukespel utbryter och sen, varvid jag andas alldeles lyckligt och lugnt, ordnar sig allt.

Fast ändå inte helt lyckligt och lugnt. Vid det laget har nämligen språket varnat mig för att läsa som jag gör, alla dessa moderliga leenden, skuggor som far över ansiktena, goda råd som är dyra, nya skuggor som drar över pojkaktiga ansikten, tårar som med svårighet kan hållas tillbaka gör det omöjligt att inte vara medveten om att jag just nu låter mig luras. Hur mycket jag än vill glida in i fiktionens underbart romantiska och tillrättalagda värld, gör Jelineks klichéer (och översättarna Anna Bengtsson och Ola Wallins utomordentliga arbete med dessa), mig uppmärksam på precis vad som håller på att hända. Sonen av folket får sin vackra fabrikörsdotter, men han får det så bemängd med schabloner att jag trots stora ansträngningar svårligen kan tillåta mig att vila i just detta.

Och så där fortsätter det i en sorts typisk Jelineksk serietidningsgrotesk - författaren har allt i sin hand men låtsas motsatsen, scen på scen, utan versaler, utan avstavningar, staplas på varandra och skruvas ett extra varv för att krossa nåns huvud, bryta nåns ben eller låta nån gubbe spruta sin säd över ett troskyldigt barn (som därefter omedelbart angrips av sina förbittrade syskon för att ha tagit livet av honom). Hallåröstens utrop: "nå kära pojkar och flickor! redan gjort i byxorna igen? skäms på er!". Vridandet på arbetets mening (och meningsförlust). Och så rent hjärtskärande stycken som: "ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon."

ANNONS

Jag lovar, det är inte helt lätt att skapa nån sammanhängande logik. Först mot slutet av min första genomläsning inser jag exempelvis - häng med nu! - att Inge Meise som återkommer här och var i själva verket är den skådespelare som gestaltar fru Rogalsky (den åtråvärda Michaels kloka moder) i, gissar jag, den såpa på tv som praktikanterna Ingrid och Gerda engagerat följer men också är en del av, eftersom de praktiserar på just det kafferosteri som Michaels blivande svärfar framgångsrikt driver och där även Michael själv och Patrizia arbetar.

Förmodligen finns här tusen och en markörer ur den österrikiska populärkulturen anno 1972. Inför den är jag dock, undantaget delfinen Flipper, i princip helt blank. Men det gör ingenting. Förvisso delar jag inte helt förlagets uppfattning att det här är en roman som vunnit i aktualitet sedan den utkom, åtminstone inte om man med det avser medie- och konsumtionskritiken, men jag är ändå glad för att de valt att förse oss svenska läsare med ännu en översatt roman av denna egensinniga författare. När hon fick Nobelpriset var ju bara tre av hennes då tio romaner översatta till svenska. Nu finns det, i och med att också Glupsk - en underhållningsroman utkom häromåret, fem stycken och hoppeligen ska dessa följas både av den två år äldre genombrottsromanen Wir sind lockvögel baby! och några av hennes senare verk.

ANNONS

ANNONS