Elfriede Jelinek: Glupsk

ANNONS
|

Det är snart ett år sedan Elfriede Jelinek kammade hem Nobelpriset. Jag försöker föreställa mig hur det ser ut när hon skriver sina romaner. Sitter hon först i en svindyr fåtölj designad av Eileen Gray och tänker? Sin faiblesse för moderna möbelklassiker avslöjade hon i en tv-intervju i sitt hem, när hon nyss fått veta att hon blivit ägare till ett antal miljoner som bland annat kunde användas till fler inköp.

Få Nobelförfattare har fått så starkt publikt genomslag redan innan de varit lästa. Hon tog plats i en ledig nisch som stod och väntade på en person sammansatt av i sammanhanget okonventionella delar. Kvinna, som förskansar sig i sin bostad och vägrar komma till partyt i Stockholm; som är analytisk och distanserad men skriver romaner med våldsamma och pornografiska inslag; som öser galla över sitt hemland Österrike; som befolkar sin svalt inredda villa med gosedjur.

ANNONS

En lätt perverterad image det hela, passande som supplement till de litterära verken. Här i Sverige, där man förstod satiren, gjorde den succé.

I den nyöversatta romanen Glupsk, från 2000, möter vi gendarmen Kurt Janisch, som förgår sig under myndighetsmantel. I egenskap av trafikövervakare får han kontakt med villiga kvinnor. Här 50-åriga Gerti med attraktiv villa och 16-åriga Gabi, vars ungdom han inte kan motstå. Varför skulle han? Ordningens väktare, ett driftstyrt monster som använder kuken som batong. Han dirigerar omgivningen, den kvinnliga, med sin lem. När de blir obekväma måste han vidta åtgärder.

Glupsk är en brutalkomedi om kvinnans underläge socialt, sexuellt och kulturellt. Hur mycket kvinnan än gör sig till så föraktas hon och ses von oben. Skönhetskulten måste alstra ironi. Hetsen på parfymavdelningen och de överdrivna förhoppningarna som är vardagsmat i annonserna. I underklädesbutiken, ett nutida tempel: "Nej, er kupstorlek finns inte. Vältra er gärna på golvet tills ni har blivit tillplattad, då passar en B-kupa".

Elfriede Jelinek använder myter från populärkulturen och politiken och experimenterar i text med vad som händer om man kopplar ur spärren mellan verklighet och fantasi. Till min förvåning läste jag någonstans att hennes romaner på sina håll tagits emot som socialrealistiska.

ANNONS

Landskapets skönhet och dirndldräkter hjälper inte heller upp den mänskliga karaktären.

Jelinek tycks mena att det överdådigt vackra österrikiska landskapet snarare stänger in människorna i en bur, som blir en yttre motsvarighet till den mentala bur som hindrar att man bryter sig ut ur historien. I Österrike är det så trångt att till och med dalgångarna kopulerar med varandra.

Glupsk har underrubriken "en underhållningsroman". Det är sant. Jelinek är sanslöst rolig. Men här har vi metanivån igen, för sex och våld är ju fundamenten som underhållningen inom medieindustrin vilar på.

När Michael Haneke gjorde filmen Pianolärarinnan baserad på en roman av Jelinek möttes två kontroversiella österrikiska andar. De jobbar båda med destruktiva element i människosjälen och det är det absoluta språkliga gehöret och förmågan att formulera som gör att det blir konst och inte underhållningsvåld.

ANNONS