Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Maria Domellöf-Wik: Egensinnige Jean-Luc Godard sket i filmtraditionerna

Den franske regissören Jean-Luc Godard är död – men hans filmer, som ”Till sista andetaget”, ”Leva sitt liv” och ”Föraktet”, fortsätter att vibrera av liv.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var också exakt det han ville: väcka liv i det han uppfattade som en möjligheternas konstform: filmen. Få den att andas av verklighet. Bli verklighet, och skapa en verklig förändring.

Som ung läste jag Leif Panduros bok ”Skit i traditionerna”, en tänkvärd fars och protestroman i ett. Och är det något som utmärker Jean-Luc Godard så är det väl just det: att han så fullständigt sket i traditionerna.

Han gjorde det till sitt signum att bryta med Hollywoodfilmens metoder och estetik, och blev berömd för att ha begått de sju ”filmdödssynderna”. Alltså att strunta i de sju Hollywood-reglerna, som att en film måste innehålla en öppning och en avslutning. De ingredienser och den struktur som dåtidens film förväntades innehålla, behövde de inte innehålla. I stället ägnade sig Godard åt ”counter-cinéma”. Film som motstånd.

Mer traditionell fransk film, med sin förkärlek för filmatiserade romaner, studioinspelningar och kända namn, gav de inte mycket för.

Inspirerad av sin mentor vid filmbiblioteket i Paris, André Bazin, startade han och några andra unga kritiker: François Truffaut, Jacques Rivette, Jacques Doniol-Valcroze och Claude Chabrol i början av 1950-talet tidskriften Cahiers du cinéma. Där hyllade de den experimentella filmen.

Mer traditionell fransk film, med sin förkärlek för filmatiserade romaner, studioinspelningar och kända namn, gav de inte mycket för. I stället förespråkade de realism, film med fokus på vardagsliv, inspelad på plats, gärna med okända skådisar och enkel teknik som handhållen kamera. Flera i gänget gick snart från ord till handling. Tillsammans skapade de ”Den nya franska vågen”, som kommit att inspirera efterföljande generationer filmskapare. Tänk bara på det danska ”Dogma-manifestet” 1995.

Under karriären hann Godard skapa 130 filmer i en mängd olika format: publiksuccéer, politiska pamfletter, meta-filmer, dokumentärer, filosofiska essäer, kortfilmer och filmiska experiment.

Mest känd är han för sina 1960-tals-filmer, där han med flyhänt känsla och bildpassion skildrar nuet på Paris gator. Hans politiska engagemang var i samklang med tidsandan och i maj 1968 var han med och stängde ner Cannes filmfestival redan första kvällen. I stället uppmanade han alla att dra till Paris för att stödja studentprotesterna där.

Jean-Luc Godard visste att konst bör vara mer än bara vacker, dekorativ och traditionell. Den ska vara revolutionär – i bemärkelsen besitta förmåga att skaka om oss i våra grundvalar.

Teman han gärna återkom till var kärleken och dess omöjlighet samt svårigheten för oss människor att komma varandra riktigt nära. Så sent som 2014 vann han juryns pris i Cannes för ”Adieu au langage” inspelad i 3D. En film där han, med hjälp av sin egen hund Roxy, enträget fortsatte ställa väsentliga frågor om tillståndet i världen. Fyra år senare återkom han till Cannes med dokumentären ”The image book” – tänkt att visas på tv-skärmar snarare än i en biograf. För den belönades den då 87-årige regissören, för första gången i festivalens historia, med en special-Guldpalm.

Han har hjälteförklarats, men också kritiserats – exempelvis för sina maoistiska sympatier. Under 1980- och 1990-talen tappade hans filmer lite fokus, men 2010 var han tillbaka igen med full skärpa i ”Film socialism”.

Vi har alla något att lära oss av hans attityd.

Jean-Luc Godard visste att konst bör vara mer än bara vacker, dekorativ och traditionell. Den ska vara revolutionär – i bemärkelsen besitta förmåga att skaka om oss i våra grundvalar. Konsten ska kunna få oss att se tillvaron på ett nytt sätt.

Det är väsentligt – inte minst i vår tid av politisk oro. För vem står i dag upp och försvarar kultur som utmanar och ifrågasätter konservativa dogmer och stereotyper? Och en minst lika väsentlig fråga är: vilka är beredda att lyssna?

LÄS OCKSÅ: Regissören Jean-Luc Godard är död

LÄS OCKSÅ: Mats Johnson: ”Hatten av för Belmondo!”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.