Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Efterlyser folklig protest mot ekonomisk ojämlikhet

Mattias Hagberg läser Eriks Sandbergs reportagebok Jakten på den försvunna skatten, som trots allt slutar med hopp om framtiden.

Bok

SAKPROSA
Erik Sandberg 
Jakten på den försvunna skatten
Ordfront 

Säg skattepolitik och många gäspar trött och får något frånvarande i blicken. Begrepp som momssats, skattekvot och taxeringsvärde har onekligen något sövande över sig. 
Men svälj den där gäspningen och gnugga dig i ögonen. Skattepolitik är mer än ett sömnpiller. Det är ett brännande konfliktområde med bäring på några av samtidens riktigt stora ödesfrågor. 

Den som trots allt känner sig sömnig kan med fördel plocka upp journalisten Erik Sandbergs reportagebok Jakten på den försvunna skatten – så blev Sverige ett skatteparadis för de rika. Det är en rak och lättläst rapport om svensk och internationell skattepolitik som i all fall höll mig vaken långt in på natten. Erik Sandberg är ingen grävare eller avslöjare – den som följer den politiska debatten hittar inga nyheter– men han är en skicklig pedagog, som med lätt hand tecknar komplicerade förlopp och sätter politiska beslut i ett större sammanhang. Detta är en bok som riktar sig till den breda allmänheten med en djup önskan om att fördelningsfrågor ska ha en given plats i politikens centrum. 

Erik Sandberg tar avstamp i en debattartikel i affärstidningen Forbes. Där läser han hur den amerikanska skattesänkarlobbyn hyllar det svenska skattesystemet. Enligt artikeln är inget annat land så ”konkurrenskraftigt”. Samtidigt, konstaterar han, finns det en utbredd föreställning om att Sverige är ett högskatteland. Hur går det ihop?
Svaret är enkelt och utgör stommen i Erik Sandbergs bok. Under de senaste trettio åren har det skett ett enormt skifte i svensk skattepolitik. Den allra rikaste delen av befolkningen – kapitalägarna – har gynnats på bekostnad av vanliga löntagare. Bolagsskatten och marginalskatten har sänkts, arvsskatten och förmögenhetsskatten har avskaffats och fastighetsskatten har förvandlats till en låg avgift, samtidigt som inkomstskatterna legat förhållandevis stabilt. 

Resultatet är en omfördelning av historiska mått. De rika har blivit rikare. De fattiga har blivit fattigare – åtminstone relativt sett. Den som lever på kapital har på många områden befriats från skatt, medan den som lever på inkomst av arbete har fått bära en större del av skattebördan. 

Erik Sandberg sammanfattar kärnfullt: ”Vi har fortfarande ett relativt högt skatteuttag och en ganska stor offentlig sektor, men de rika bidrar allt mindre till våra gemensamma utgifter. För de förmögna är Sverige ett skatteparadis.” 
Denna omläggning har förstärkt en av samtidens tydligaste trender. Över hela världen koncentreras nu rikedom och därmed makt på allt färre händer. 

En ny gilded age är här, en Downton-Abby-ekonomi med enorma förmögenheter som går i arv. Tänk bara på familjen Kamprad eller familjen Persson. 

I sin beskrivning av den här utvecklingen lutar sig Erik Sandberg tungt på den franska stjärnekonomen Thomas Piketty. Ja, det går faktiskt att läsa Jakten på den försvunna skatten som en sorts popularisering av hans osannolika världssuccé Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, fast med svenskt fokus. 

Precis som Thomas Piketty varnar Erik Sandberg för följderna av den nya ojämlikheten. Han menar att högerpopulismens och fascismens frammarsch är en direkt följd av att klyftorna nu är så stora att samhällskontraktet håller på att rämna. 

För Erik Sandberg är slutsatsen enkel: Antingen delar den nya globala eliten med sig av sina vinster eller så går vi oundvikligen mot ett allt brutalare samhällsklimat. 
Erik Sandbergs beskrivning av vägen bort från den här ohållbara situationen vilar även den tungt på Thomas Piketty. Han är ingen revolutionär utan en reformist. Han vill se en försiktig återgång till ett skattesystem som minskar de största klyftorna. Hans förslag är lätta att sammanfatta: återinför beskattning av alla typer av förmögenheter, reformera inkomstskatten så att riktigt höga inkomster beskattas betydligt mer än i dag och bygg upp ett effektivt internationellt samarbete mot skatteflykt. 

Jakten på den försvunna skatten ger en dyster bild av samtiden. Världen håller på att falla isär som en direkt följd av skenande ojämlikhet. Men trots det vägrar Erik Sandberg att sluta sin bok i moll. Han menar att vi med några enkla medel kan ta oss tillbaka till ett mer jämlikt samhälle, bara vi vill. Stöd för den inställningen hittar han på oväntat håll. Även stora, internationella organisationer, som Internationella valutafonden och OECD, har börjat oroa sig över klyftorna och tala om behovet av utjämning. 
Egentligen, konstaterar Erik Sandberg, är det bara en sak som fattas, en bred och folklig rörelse för ökad jämlikhet, en skattebetalarnas förening med omvända förtecken. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.