Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Efter mordet<br> är inget sig likt

Hur kunde mordet på filmaren Theo van Gogh ske i islams namn? I spåren av ett politiskt dåd i Amsterdam åker Mattias Hagberg till mordplatsen - fyra år senare.
Mordet måste beskrivas som osedvanligt brutalt. När Mohammed Bouyeri lämnade den holländske filmskaparen Theo van Gogh döende på trottoaren i utkanten av centrala Amsterdam hade han inte bara skjutit honom flera gånger, han hade dessutom skurit av hans hals, placerat två knivar i magen på honom och gett honom ett par ordentliga sparkar.
På en av knivarna satt ett brev. I brevet uppmanade Mohammed Bouyeri andra muslimer till heligt krig och till mord på flera namngivna personer. Bland andra på Ayaan Hirsi Ali, somalisk flykting, nederländsk politiker och hårdnackad kritiker av islam.
Mordet på Theo van Gogh, i november 2004, skakade det holländska samhället. Theo van Gogh hade länge häcklat landets muslimer. Han hade talat om "getknullare" och tillsammans med Ayaan Hirsi Ali hade han gjort den uppmärksammade filmen Submission, Underkastelse, som av många muslimer uppfattades som kränkande. Men ingen hade räknat med att provokatören Theo van Gogh skulle mördas för sina råa uttalanden och sina kontroversiella filmer. Detta var ju trots allt Nederländerna.
Nästan fyra år senare åker jag taxi genom ett regnigt Amsterdam. Gear Gulien tillhör den gamla sortens taxichaufförer. Han har jobbat i över tjugo år. Han känner till det mesta som rör sig i den nederländska metropolen. Han har åsikter om allt. Han säger att muslimerna blivit för många, att invandringen till landet måste stoppas och att de som redan bor där måste anpassa sig till det nederländska samhället.
Gear Guliens inställning är typisk. Han delar den med många av sina landsmän.
Jag är på väg till platsen där Mohammed Bouyeri mördade Theo van Gogh. Medan Gear Gulien letar sig fram säger han att alla i Nederländerna kommer ihåg vad de gjorde den dagen Theo van Gogh mördades. Han säger att det är lite som ett lokalt elfte september.
- Vi är inte vana vid politiskt våld. Det här är ett fredligt land.
Mordplatsen ligger i korsningen mellan Linneastraat och Tweede Oosterparkstaat i stadsdelen Oost i sydöstra Amsterdam, ett område med många invandrare. I butiker och restauranger runt mordplatsen finns många vittnen till överfallet på Theo van Gogh. De flesta pratar med obehag om händelsen. Precis som Gear Gulien ser de mordet som en vattendelare. Efteråt har inget blivit sig riktigt likt.
Muhammed Said jobbar på coffeeshopen New York precis intill mordplatsen och han säger att det mesta blivit sämre under de senaste åren. Framför allt upplever han att det nederländska samhället blivit mer dis-
kriminerande.
Universitetsstudenterna Amira Bensaid och Sahra Iamidi säger att det är mer rasism i Nederländerna i dag än för några år sedan.
- Vi känner oss inte välkomna. Vi måste hela tiden bevisa att vi inte vill förstöra det här samhället med vår religion.
Deras bild av utvecklingen får stöd i två färska rapporter. Europarådets kommission mot rasism och intolerans har nyligen varnat för den växande islamofobin i Nederländerna. Kommissionen skriver att nedsättande och rasistiska omdömen om muslimer från populistiska politiker inte ifrågasätts av mer etablerade politiker och politiska företrädare - snarare har den rasistiska jargongen blivit en del av den politiska vardagen i Nederländerna. Och organisationen Human rights watch har kritiserat den nederländska integrationspolitiken för att vara diskriminerande.
I den uppmärksammade reportageboken Murder in Amsterdam - The death of Theo van Gogh and the limits of tolerance undersöker journalisten Ian Buruma utvecklingen i Nederländerna. Bilden han förmedlar är bitvis skrämmande. I Nederländerna har debatten om islam tagit formen av kulturkonflikt. Muslimer i allmänhet beskrivs som det stora hotet mot den berömda nederländska toleransen och öppenheten.
Nederländerna, och framför allt Amsterdam, beskrivs då och då som ett europeiskt tittskåp; här kan man se det västeuropeiska samhället i skarp relief. Här drar politiker, debattörer och myndigheter sakerna till sin spets. Antingen det handlar om droger, prostitution och dödshjälp eller om islam. Ingen annanstans har den samtida konflikten mellan arvet från upplysningen och vissa muslimska trosriktningar blivit så tydlig som i Nederländerna.
Men hur kommer det sig egentligen att frågan om islam som ett hot mot det västerländska samhället fått ett så stort genomslag i Nederländerna i synnerhet och i övriga Europa i allmänhet? Handlar det verkligen om ett reellt hot mot öppenhet och tolerans?
I slutet av Murder in Amsterdam låter Ian Buruma den populära nederländska historikern Geert Mak komma till tals. Geert Mak menar att hotet från islam är kraftigt överdrivet. Problemet med fundamentalister och terrorister är inte ett religiöst problem, utan ett sociologiskt, säger han. Det är inte islam som driver unga män in en intolerant och våldsam livsstil. Det är istället maktlöshet, diskriminering och brist på möjligheter i livet.
Men just där, när frågorna bränner till, släpper Ian Buruma läsaren. Han ställer aldrig den avgörande frågan hur det kommer sig att islam allt oftare framställs som det stora hotet mot fred och frihet i Europa.
Kanske måste sökarljuset riktas åt ett helt annat håll om denna konflikt skall gå att förstå? Den kanske handlar om något helt annat än väst mot öst, tolerans mot intolerans, öppenhet mot slutenhet, censur mot yttrandefrihet, förtryck mot frihet?
I mitten på 1970-talet gav den franske litteraturvetaren och filosofen René Girard ut en märklig bok. Utifrån sina uppmärksammade tankar om alla människors begär efter sina medmänniskors ägodelar och status försökte han i La violence et la sacré - aktuell på svenska under titeln Våldet och det heliga - förklara hur alla kulturer uppstått. Anspråken i boken är stora och i det närmaste löjeväckande. För René Girard är detta en teori om all historia, både under tidigare perioder och i dag.
Som beskrivning av den historiska utvecklingen är René Girards tankar inte särskilt användbara. Men om man skruvar ner anspråken och ser hans teorier och begrepp som användbara redskap i stället för en total beskrivning av kulturens utveckling kanske han har något viktigt att säga oss.
Något förenklat menar René Girard att vår mest grundläggande drivkraft är härmbegäret. Detta begär kallar han det mimetiska begäret efter grekiskans ord för efterhärma - mimesis. Vi människor vill helt enkelt ha det som andra människor redan har. Vi är avundsjuka och begär det andra redan äger. I detta finns grunden till rivalitet och våldshandlingar.
För att komma förbi denna rivalitet har människan, enligt René Girard, uppfunnit syndabockar, personer eller grupper som får ta på sig den mimetiska konflikten och som offras för kollektivet.
Lägger man René Girards raster över den nederländska verkligheten framträder ett intressant mönster.
Nederländerna har, precis som alla länder i västvärlden, utvecklats till ett regelrätt konsumtionssamhälle under de senaste decennierna. I detta samhälle bestäms vår identitet och vår status utifrån vad vi äger och hur vi visar upp dessa ägodelar. I konsumtionssamhället förväntas alla tävla om samma prylar och samma livsstil.
Samtidigt ökar klyftorna. De rika blir rikare - deras konsumtion allt mer iögonfallande - de fattiga blir fattigare.
I Amsterdam räcker det med att promenera längs Schapenburjerpad, med alla sina exklusiva märkesbutiker och alla sina kunder som villigt visar upp sina dyra konsumtionsvanor, för att se denna nya värld. I detta finns grunden till en våldsam mimetisk rivalitet.
Men denna rivalitet hålls i schack. I dag ser vi inga postmoderna konsumtionsuppror, ingen mobilisering av olika samhällsklasser mot varandra. I stället förefaller muslimerna ha blivit samhällets syndabockar. Det är mot dem som Europa riktar sin ilska för att slippa slitas sönder av motsättningar mellan de som har och de som inte har.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.