LÄS MER:Recension: "Parasit"
Det är en alldeles speciell känsla att se Oscarshyllade ”Parasite” och sedan fortsätta med sitt välbeställda liv som om inget har hänt. När jag går vägen hem till min lägenhet, tittar ut över den inte helt billiga utsikten över Slottsskogen kommer insikten: jag har klassångest.
Det är okej, för alternativet vore värre. Nämligen: att bara låta sig bli underhållen av social misär. För att underhålla är just vad den sydkoreanska regissören Bong Joon Ho:s insmickrande blandning av heistfilm, komedi och skräckrulle lyckas med. Med glättiga färger, lyxiga miljöer och ond bråd död skildrar han sitt hemlands djupa spricka mellan rika och fattiga på ett sätt som, för att vara plump, är kul att se på.
Det är inget fel i det, tvärtom är det utmärkt att stora samhällsproblem når en bred publik. Det är snarare i mottagandet den moraliska felslutningen uppstår. Medan en enda bild på en ledsen isbjörn kan få halva medelklassen att snabbt boka om solsemestern till Thailand till en tågresa till Österlen får kultur som påtalar ekonomisk misär en helt annan samhällelig behandling. De flesta nöjer sig då med att drabbas, hylla och gå vidare medan världen hårdnar.
Exemplen är många, bara i närtid. Filmvärldens branschpriser har närmast gjort det till vana att lyfta filmer av den här sorten till skyarna. 2018 års mer lågmälda guldpalmvinnare ”Shoplifters” handlar om en fattig japansk familj. Netflix guldlejonprisade ”Roma” berättar med poetisk slagkraft historien om en städerskas förhållande till sin rika värdfamilj. Ken Loach ”Sorry we missed you” är en nattsvart skildring av hur Uber-ifieringen av arbete tuggar sig in i och förstör en familj – och också en av guldpalmsfavoriterna 2019.
Absurt nog finns det stora pengar att tjäna i just såna här skildringar. Vad gäller ”Parasite” kunde den amerikanska affärstidningen Bloomberg i dagarna rapportera att Lee-familjen, en av Sydkoreas rikaste, blivit ännu rikare av filmens framgång. Enligt tidningen har deras förmögenhet ökat med ungefär en miljard kronor sedan Oscarsvinsterna. Plåster på såren för familjens överhuvud Lee Jay-hyun, god för 1,3 miljarder dollar, som så sent som 2014 fängslades för skattebrott och förskingring.
Det är nu så världen fungerar, men den paradoxala effekten av det blir alltså att den filmkonsument som bara går och ser 10-talets kanske mest tydliga skildring av klass själv aktivt bidrar till klassamhället. Frågan är också vad som går att göra för den enskilde. Om det kan kännas smått meningslöst att inte flyga när flygplanen ändå lyfter med eller utan en, är det ju direkt lönlöst att tro att en enskild person kan göra något alls åt den tilltagande kapitalackumulationen.
Svaret ligger, tror jag, i att åtminstone tillåta sig känna den där krypande klassångesten på allvar. För det är precis som med klimatångesten. Ju fler som känner den, desto större blir möjligheterna att göra något åt saken.
LÄS MER:Biobesökare rusar för att se Oscarsvinnare
LÄS MER:Succéfilmen blir HBO-serie
