Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Patrick Miller

Sara Abdollahi: Efter döden gick det inte att kritisera Cohen

Jag har alltid haft en obotlig ångest inför döden. Jag minns så väl när Kurt Cobain dog, det var en kall dag aprildag och jag var tonåring i Herrljunga. Sänglådan var full med fanfiktion som jag och en vän hade skrivit om honom och planscherna på Nirvana täckte de gula tapeterna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Han dog, och jag fortsatte leva och lyssna på Nirvana.

Någon som inte fortsatte leva var A, en tjej som gick i klassen under mig. Den kommande sommaren tog hon sitt liv genom att hänga sig i ett par stretchjeans hon hade lånat från en kompis. Under en tunnel hittade man henne. Efter sig lämnade hon orden “Love, Peace and Understanding”.  Samma som Kurt Cobain skrev i sitt självmordsbrev.

Ännu i dag vet jag inte exakt varför hon tog sitt eget liv. Men jag vet att snart följde en våg av tonåringar som tog sitt liv i sviterna av Cobains självmord.

Kurt Cobain förstår mig så väl, tänkte jag medan jag kladdade ryggsäcken full med citat som “I'd rather be hated for who I am, than loved for who I am not” och “Rather be dead than cool”. Kurt Cobain var död men hans fraser levde vidare som budord. “Everybody knows me now” sjunger David Bowie i låten Lazarus och för ett bokslut över en värld som han snart ska komma att lämna.

Hans död var rubriken

Sällan kommer beskedet om en kändis död så överraskande som i fallet med just Bowie: Han lämnade oss utan att i förväg förbereda oss på vad som komma skulle. En dag vaknade vi upp och hans död var rubriken i alla stora medier världen över.

“Medan många av er kommer att dela denna förlust så ber vi om respekt för familjens privatliv under deras sorg”, gick det att läsa på hans officiella Facebooksida.

Men respekt för en kändis privatliv är något som inte går att finna. Inte ens inför döden slutar offentligheten att snoka, snacka och skvallra.

Behandlats oproportionerligt

Två färska exempel är Leonard Cohen och Fidel Castro. Två helt olika kända offentliga personer vars död har behandlats oproportionerligt av medier och i sociala medier.

Cohens död mottogs och blev omskriven lågmält och med stor sorg, medan Castros död mottogs med ett ramaskri. Ett läger hyllade en diktators död, det andra var nedslaget över en revolutionärs död. 

Att föra ett samtal om Castros gärningar, onda som goda blev helt omöjligt. Antingen var du för eller emot. Lika omöjligt var det att skriva något kritiskt om Cohen efter hans död då den verkar ha cementerat hans godhet: Döden blev hans helgonförklaring.

Aldrig vara rädd för döden

I vår tid blir hur vi förhåller oss till kändisars död en viktig identitetsmarkör: Hur hysteriskt eller inte hysteriskt vi reagerar över någons död, någon som vi aldrig kände men ofta såg på skärmen, markerar vilken typ av person vi vill vara.

Men det handlar också om tidens krav på att man alltid ska vara stark, aldrig visa sig sårbar och rädd för döden. Kanske är det därför så befriande att öppet kunna visa sin sorg när en kändis går ur tiden. Kanske lyckas vi en dag att inte frossa i kändisars död utan istället förhålla oss till vår egen ångest inför döden.