Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

Maria Ramnehill: Efter coronapandemin kan vi tänka det otänkbara

Medborgarlön, allmän sjukförsäkring och stillastående flygplan. I krisåtgärderna som satts in som svar på coronapandemin blir plötsligt det omöjliga möjligt. Maria Ramnehill återvänder till "Chockdoktrinen" av Naomi Klein.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kanske var det känslan av att man inte hinner med som ekonomen Milton Friedman syftade på, när han sa att i kristider kan det omöjliga bli möjligt: ”Bara en kris – inbillad eller verklig – skapar verklig förändring. Vilka åtgärderna blir, beror på vilka idéer som finns till hands.” Det är vad Naomi Klein kallade ”Chockdoktrinen” i boken med samma namn från 2007, där hon visade hur ekonomiska och politiska kriser i land efter land utnyttjats för att få igenom drastiska nedskärningar med massarbetslöshet, fattigdom, vräkningar och utslagning som följd, medan regeringar räddar banker och storföretag som delar ut vinster till aktieägarna.

LÄS MER: Ungerns diktaturskada kan förklara Orbans nya makt

LÄS MER: Nyliberalismens kyrka kommer att byggas upp efter corona

I en kort video hos nättidningen the Intercept (16/3) återvände hon nyligen till kristeorin – men den här gången pekade hon på möjligheten till progressiva reformer, snarare än nedskärningar och besparingar. För det är inte självskrivet vilka idéer det är som finns till hands, och vilka som omsätts i praktiken.

Hon hämtar exemplen från sin nyöversatta bok ”I lågor. Ett brandtal till världen för en green new deal”. Det främsta är förstås den ursprungliga Nya given, USA:s expansiva svar på 1930-talets depression, då man satsade sig ut ur krisen genom att bygga dammar och vägar, finansiera konst och kultur och samtidigt driva igenom fackliga rättigheter och socialförsäkringar.

Rädsla för folket

Efterspelet till andra världskriget var en liknande period som såg den västeuropeiska välfärdsstatens födelse, den som har monterats ned igen de senaste decennierna. Klein påpekar att orsaken till att Europas unga demokratier då kunde tygla marknadsekonomin, var den utbredda rädslan för att svikna förhoppningar återigen skulle leda befolkningen i armarna på fascister och kommunister.

Och den där rädslan är signifikant, rädslan för folket. För deras svikna förhoppningar. Det var ju till stor del på grund av de styrandes rädsla för en revolution som den i Ryssland som arbetarrörelsen kunde driva igenom allmän och lika rösträtt efter första världskriget.

Visst är just ”svikna förhoppningar” en formulering som låter bekant från debatten om den växande alternativhögern, incelrörelsen, extremhögern – vad man nu vill kalla det – den växande nyfascismen. Under några decennier i Europa var sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, fackliga rättigheter och bättre utbildning något som allt fler fick tillgång till.

I ”Att lära sig att dö i antropocen” (2019) konstaterar Roy Scranton att de arbetarrättsliga lagar och sociala projekt som infördes i USA efter depressionen – till exempel rätten att organisera sig fackligt, pension, a-kassa och minimilön – aldrig hade kommit på plats om de inte föregåtts av decennier av oftast våldsam kamp, med över trettio stora väpnande arbetskonflikter. Det räcker inte att idéerna finns till hands, eller ens att de verkar riktigt vettiga så länge inte någon orkar slåss för dem.

LÄS MER: "Greta Thunberg är en sorts tragisk figur"

LÄS MER: Extinction rebellion – en radikal miljörörelse på frammarsch i Göteborg

Det är väl en del av krisens anatomi, den här känslan av att allt går så fort. Swish, där monterade Victor Orbán ned Ungerns sista demokratiska institutioner. Swoosh, där blev abort nära nog omöjligt i flera amerikanska delstater, där förbjöds juridiskt könsbyte i Idaho och Ungern. Swish, där följde Polen efter Orbáns exempel. Det är uppenbart att vi i framtiden kommer att se ett tydligt före och efter corona-pandemin, även om ett efteråt är svårt att föreställa sig, mitt i den akuta krisen.

Idéerna finns

Samtidigt finns allt fler av de idéer om att förbättra arbetares och vanliga människors villkor och trygghet till hands. När så många redan innan krisen levt ur hand i mun, utanför de traditionella skyddssystemen, utan varken marginaler eller fallskärmar. Sjukersättning, sjukvård och a-kassa, en säker arbetsmiljö, rimliga arbetsvillkor och anställningstrygghet. Eller varför inte basinkomst, så slipper man onödig byråkrati. Att den som är sjuk eller arbetslös inte förtjänar mat, sjukvård och tak över huvudet kan komma att bli en ohållbar åsikt i sviterna av coronan.

Pandemin har skapat den krismedvetenhet som klimatet redan länge har förtjänat.

Pandemin har skapat den krismedvetenhet som klimatet redan länge har förtjänat. Klimatförändringarna kräver mer radikala lösningar än tidigare problem, och till skillnad från corona finns det inget ”efteråt” – klimatförändringarna kommer att överleva mänskligheten. Spåren av våra fossila utsläpp kommer att finnas kvar om 10 000 år.

Trots att våra samhällen ser ut att ha stannat upp, har utsläppen bara minskat med cirka fem procent – mindre än de 7,6 procent som vi behöver minska varje år för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader. Det är därför det är så viktigt vart staternas räddningspaket nu går: satsar vi på att rädda koldioxidindustrier eller på att bygga upp nya sätt? Satsar vi på tåg eller flyg; bil eller buss, på företag – eller satsar vi hellre på människor?

Även innan pandemin levde vi i värld som krävde nya tidigare otänkbara lösningar. Idéerna finns till hands.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.