Bob Dylan 80 år
Den 24 maj fyller låtskrivaren, artisten och nobelpristagaren Bob Dylan 80 år. Sedan debuten 1962 och fram till i dag har han haft en enorm påverkan på kulturen, musiken och förstås alla som lyssnar.
”Surviving in a ruthless world”. Att överleva in en grym värld. När Bob Dylan sommaren 1983 skulle döpa sin kommande skiva var det ingen inblandad som höjde på ögonbrynen över titeln han kläckte. Låtarna som Dylan hade spelat in under våren hörde till de mest svartsynta han skrivit. Världen är våldtagen och skändad. Städer står i lågor av människors brinnande kött. I ”Blind Willie McTell”, som kommit att bli ett av Bob Dylans centrala verk, hemsöks den amerikanska södern av slaveriets gastar. Plantager brinner. Luften smäller av ljudet från piskorna.
Den grymma världen – titeln ändrades till ”Infidels” när någon påminde Dylan om att hans fyra senaste skivor hade burit titlar som började på ”S” – gällde inte bara en poetisk vision. Efter att under fyra års tid ha förkunnat Jesus ord erkänner sångaren nu (i ” Someone's got a hold of my heart”) att han aldrig kunde: ”learn to drink that blood and call it wine/ never could learn to look at your face and call it mine”.
I ”Blind Willie McTell”, som kommit att bli ett av Bob Dylans centrala verk, hemsöks den amerikanska södern av slaveriets gastar. Plantager brinner. Luften smäller av ljudet från piskorna.
LÄS MER:Bob Dylan har fått ett eget museum
I Dylans texter har hamnen som skyddar från stormen återkommit som motiv. Nu hade han lämnat ännu en hamn och dessutom passerat 40-årsstrecket. Det var inte bara Bob Dylan som nådde medelåldern. Den var ny mark för en rockmusik som hade fötts tillsammans med efterkrigstidens tonåringar. Var de ens menade att bli äldre? Förebilden Elvis dog på en toalett vid 42 års ålder. Vännen John Lennon hade mördats strax efter sin 40-årsdag.
Åren efter ”Infidels” visar hur svårt det var för rockpoeter som hade byggt karriären på autenticitet att återuppfinna sig. Decenniet tillhörde musikproducenter med axelvaddar och discokulor i studion. The Rolling stones gitarrist Ron Wood har vittnat om hur han under inspelningen av Dylan-skivan ”Empire burlesque” 1985 träffar den vanligtvis så bestämde sångaren i studion. Bortkollrad låter Dylan Arthur Baker – en DJ känd för sitt arbete med Afrika Bambaataa och New Order – producera sönder låtarna. ”Jag vill göra en skiva som Madonna eller Prince”, ska Dylan ha sagt till Baker.
Men i mitten på 1980-talet händer två saker som blir avgörande för de kommande fyra decennierna i Bob Dylans konstnärskap; beslut som blir till strategier för att överleva på egna snarare än de nya popstjärnornas villkor.
Våren 1985 var Dylan betraktad som en dinosaurie. Med sina egna ord i boken ”Chronicles” (2004) befann han sig ”i den bottenlösa brunnen av kulturell glömska”. Samlingsboxen ”Biograph” som släpps den hösten inleder en förändring. Här finns inte bara en djuplodande intervju med den hippe journalisten och regissören Cameron Crowe. Boxen gav framförallt inblick i hur mycket fenomenal musik som Dylan aldrig hade brytt sig om att släppa. Det svepte bort antagonismen som hans nu lika medelålders post-hippie publik kände över de kristna åren. Och öppnade upp för yngre lyssnare.
Det är inget fel på musiken. Varenda kotte i den taktfast klappande och tändarviftande publiken känner ju igen ”Knockin' on heaven's door”.
Se Bob Dylan landa på Landvetter 1978:
”Biograph” blev även föregångare till den serie av arkivöppningar som inleddes med ”Bootleg series”-samlingarna 1991. I en tid då fysisk musik allt mer har kommit att bli ett dyrt samlarobjekt för (främst) äldre män har detta varit ett smart drag. Envisa rykten gör för övrigt gällande att det är just de många osläppta låtarna från ”Infidels”-inspelningarna 1983 som är föremål för den kommande, 16:e utgåvan (som sannolikt släpps till hösten).
Ironiskt för en artist som har byggt sin karriär på myten om förnyelse? Det var ingen slump att regissören D.A. Pennebaker 1967 döpte sin ikoniska dokumentärfilm om Bob Dylan till ”Don´t look back”. Det skulle snart visa sig att Dylan för all del kunde se tillbaka, men på sitt eget vis. 1986 drar han ut på en för rockdinosaurier typisk arenaturné av det slag som The Rolling Stones har gjort till sitt signum. Ärmlösa tröjor, pumpade muskler och rykten om kokainberg bakom den scen som han delar med Tom Petty & the heartbreakers. Det är inget fel på musiken. Varenda kotte i den taktfast klappande och tändarviftande publiken känner ju igen ”Knockin' on heaven's door”. Vilket Bob Dylan snart upplever som ett problem. Samtidigt som framtiden tycks utstakad för en sådan som han – en ny skiva vart fjärde år som ingen egentligen bryr sig om följd av en lukrativ turné där alla vill höra gamla hits – sätter Dylan hälarna i marken.
Hör Bob Dylan sjunga ”Tomorrow is a long time” på Scandinavium 1987:
När sångaren hösten därpå, med samma band bakom sig, öppnar en turné döpt till ”Temples in flames” i Tel Aviv lämnar besvikna fans konserten. Inte bara över obskyra låtval – Dylan avslutar kvällen med en cover på gospellåten ”Go down Moses” – utan över deras arrangemang. Många låtar lutar sig mindre mot riffonani och mer mot pianisten Benmont Tench (som en ljuvlig ”Tomorrow is along time” i Göteborg den 25 september 1987). Ett annat av höstens paradnummer, ”I dreamed I saw St. Augustine”, en låt om ångest och instängdhet, sammanfattar tematiskt fällan som Dylan själv senare har berättat att han upplevde. Och beslutet han därför tog att 1988 inleda något nytt. Det som blev den fortfarande pågående turnén – ”Never ending tour”.
Det är en myt att Dylan arrangerar om låtar från kväll till kväll, men under dessa 33 år har han med jämna mellanrum gett både hits och okända pärlor ny skrud
I boken ”Surviving in a ruthless world”, en av vårens Dylan-böcker som baserar sig på det nyinstiftade Dylan-arkivet i Oklahoma, har författaren Terry Gans räknat ut att Dylan under den fram till pandemin oavbrutna turnén har snittat 11 000 minuter konserttid framför 300 000 åskådare årligen. Det är en myt att Dylan arrangerar om låtar från kväll till kväll, men under dessa 33 år har han med jämna mellanrum gett både hits och okända pärlor ny skrud (se faktaruta).
Visionen om en sönderfrätt värld där falska profeter piskar dödar hästar och där konspirationsteorierna flödar har för all del inte avtagit. Men som ”Bootleg series”-utgåvorna och det (givet legenden om den otillgänglige Dylan) överraskande arkivet – där forskare kan få tillgång till anteckningsböcker, inspelningar och hemmafilmer – visar så har han skickligt institutionaliserat den obligatoriska nostalgi som likt en konstnärlig boja tynger hans generationskamrater i skrået. För att själv kunna ägna sig åt ständig kreativ framåtrörelse genom de grymma ruinerna.
Inget tyder på att det kommer bli mindre intressant att följa den utvecklingen efter Dylans 80-årsdag.
Bob Dylans turnéer
Att Bob Dylans ”Never ending tour” aldrig har blivit föremål för en ”Bootleg series” innebär att en stor del av detta konstnärskap länge var en angelägenhet för samlare som bytte konserter med varandra på kassett. Med internet och en av allt att döma hög tolerans från Dylanlägret för de publikinspelade konserter som hamnar på Youtube, är det numera en smal sak att följa hans utveckling. Samtliga live-framträdanden som nämns i texten finns där. Ett annat sätt att närma sig den oöverskådliga mängden musik är att välja en låt och följa dess olika skepnader.
Som ”Shelter from the storm” från skivan ”Blood on the tracks” 1975. I nederländska Haag den 10 juni 1989 levereras den i snabb, naivistisk garagerockstappning – något man kan tänka sig Jonathan Richman och The modern lovers göra. Fem år senare i New York (Roseland ballroom 19/10/1994) har det blivit en desperat rocklåt på närmare tio minuter.
För att några månader senare omvandlas till en skör ballad som inleds med sökande sång och pedal steel gitarr, och avslutas med ett flera minuter långt munspelssolo (Prag 11/3/95).
Under 2000-talet fortsätter låten att framföras som ballad, nu med en trio akustiska gitarrer och körande bandmedlemmar (Philadelphia 15/11 2002). 2010, med Dylan på piano, blir den istället en sorglig, sublim visa som med sitt tassande i gränstrakten mellan cocktailjazz och smörsång kunde höra hemma på skivan ”New morning” (Seoul, Korea 31/3/2010).
2015, som i Locarno den 15 juli, har musiken ytterligare reducerats till ljud som mest pågår i bakgrunden – inte olikt den 17 minuter långa ”Murder most foul” som Bob Dylan skulle släppa 2020 – så att fokus istället ligger på en oväntat djup, utdragen och engagerad sång.
Frågar du vilket inbitet Dylan-fan som helst så kommer de att insistera på egna favoritårtal och framföranden. Men alla dessa versioner av ”Shelter from the storm” – som en gång i tiden kanske handlade om Bob Dylans 1960-tal och äktenskap – visar vad det är konserternas Dylan ägnar sig åt. Att likt en konstnär som målar samma motiv i olika stilar skifta perspektivet för oss. Och därmed betydelsen och känslan. Det är också ett sätt att aldrig se sig om.
*
Bob Dylan-centret i Tulsa, Oklahoma består huvudsakligen av Dylans egna stora arkiv som via ett köp donerades till stadens universitet. Arkivet är tillgängligt för forskning men kommer att öppna för allmänheten våren 2022.
