När regler sätts upp finns alltid ett antal personer som letar efter kryphål. Det mycket tydliga förbudet mot folksamlingar på fler än 50 personer som gällt sedan slutet av mars har inte varit ett undantag. Det är i grunden bra – om regler inte utmanas kan de inte finslipas och justeras till verkligheten.
Seaside på Björkö utanför Göteborg är en av de arrangörer som sett en lucka mellan Folkhälsomyndighetens generösa approach till sittande middagar och hårda restriktioner gentemot scenframföranden. Genom att boka artister för att ackompanjera sittande middagar trodde man sig ha kommit på ett smart sätt att kringgå reglerna.
Resultatet har varit en sketchliknande myndighetsutövning: det har varit upp till enskilda tjänstemän att bedöma om en artist är känd nog att för uppträdandet ska betraktas som en allmän sammankomst eller inte. Även om det förstås varit spännande att få en insyn i svenska myndigheters bedömning av kändisskap (Danny Saucedo och Ebbot Lundberg är kändare än Daniel Lemma) har det varit uppenbart att något inte fungerar.
Fredagens presskonferens där kulturminister Amanda Lind och inrikesminister Mikael Damberg meddelade planerade lättnader var ett försök att täppa igen hålen – och skruva på reglerna för att möta verkligheten.
Resultatet: sittande underhållning kommer från 1 oktober sannolikt att undantas förbudet om 50 personer, om man kan hålla två meters avstånd mellan deltagarna. Förutom att Ebbot antagligen kommer få bjuda upp till sittdans för fler än 50 personer innebär det också att operor, konserthus, teatrar och biografer kan gå en något ljusare höst till mötes.
En hälsosam diskussion om hur och vart de nya 1,5 miljarderna till kulturen som också annonserades ska delas ut behövs
Ett dumt drag. Verkligheten regeringen bör justera mot är nämligen inte i första hand ett utsatt kulturliv – utan covid-19. Om 50 personer inte ska samlas så bör det också gälla. Snarare än att gå scenvärlden till mötes borde regeringen ha sett över övriga branscher.
En ljus höst för scenkonsten står också tyvärr i bjärt kontrast till en andra infektionsvåg. Problemet är inte de pragmatiska justeringar som görs, utan de många nya gråzoner som uppstår när de vidgade undantaget ska prövas av en ökande mängd kryphålsprövande aktörer. För om det är något som turerna kring Seaside visat är det att smittspridningen för trängda aktörer av förklarliga skäl snabbt blivit en underordnad fråga framför paragrafrytteri och hårklyveri.
Aktörer med stora lokaler kan idag med rätta, istället för att ta in pandemins fulla allvar, nu snarare fråga sig varför sittande förtäring av mat gör en spelning mindre smittspridande än en spelning utan mat där två meters avstånd måste upprätthållas. Är det mer okej med opera om man äter korv samtidigt? På samma sätt kan jag förstå att små teatrar och biografer, många med salonger som tar färre än 50 personer, nu istället förfäras. Två meters avstånd innebär ju för dem tvärtom att färre personer kan tas in än tidigare.
Och ännu viktigare – en hälsosam diskussion om hur och vart de nya 1,5 miljarderna till kulturen som också annonserades ska delas ut behövs. Den förra halvmiljardens pengaregn över Jill Johnson och Benjamin Ingrosso måste undvikas. Istället kommer nu debattörer (som jag) vara fullt upptagna med att reda ut de många nya frågetecken som regeringen med sin goda vilja nu, tyvärr, skapat.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Ingenting är som vanligt när du är tillbaka från semestern
LÄS MER:Kulturen behöver pengar – inte superspridarevent
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
