Det var i början av 1970-talet som Claudine Monteil lärde känna Simone de Beauvoir. Beauvoir hade vid det laget nått ikonstatus som författare och feminist medan Monteil bara var en ung studentska, men de förenades av kvinnosaken och kampen för fri abort. Båda hade tvingats inse att "maj 68" varit en männens revolt och att de frågor som angick kvinnorna inte fick plats i den franska vänsterrörelsen. För Claudine Monteil – som förutom författare till en rad biografier är kvinnorättsspecialist, historiker och före detta diplomat – blev kampen livsavgörande, för den drygt sextioåriga Beauvoir innebar den en andra vår efter ungdomens och krigsårens intellektuella och politiska strider. På samma sätt som livskamraten Jean-Paul Sartre samlade hon unga människor omkring sig och Claudine Monteil blev en av dem som kom att stå henne nära. Genom vänskapen med Simone fick Monteil också lära känna hennes syster Hélène och förstod något om de spänningar som fanns mellan systrarna, som parallellt men på olika sätt brutit sig loss ur en borgerlig katolsk uppväxts kvävande grepp. Om dessa spänningar handlar hennes bok Systrarna Beauvoir.
LÄS MER:Njutbart och intelligent om omöjlig kärlek
Romanens driv och tempo
Men den börjar med barndomen, den som Simone de Beauvoir själv beskrivit så levande i En familjeflickas memoarer, men som här skildras med mer utrymme för den yngre systern som fann sin väg till frihet inte genom orden och intellektet utan genom färgerna och måleriet. I flygande fläng låter författaren systrarna växa upp och ge sig ut i världen, välja sina vägar, förälska sig i två mycket olika män och finslipa sina konstnärliga uttrycksmedel. Det är som att läsa en roman med en allvetande berättare som vet lika mycket om huvudpersonernas inre som om deras handlingar. En biografi i egentlig mening blir det först på sidan 117 när berättelsens "jag" anländer till Paris 1970 och det avgörande mötet sker, men också bokens andra halva är skriven med romanens driv och tempo. Enklast är väl att klassificera den som en lättillgänglig och personlig minnesbok om två kvinnor som författaren kom kärleksfullt nära och fick följa till slutet.
LÄS MER:Det kan vi lära av 1800-talets arrangerade äktenskap
Och som väntat när det gäller nära familjeband handlar den om både ambivalens och konkurrens. Det fanns mycket tillgivenhet mellan systrarna, men med en tillsats av nedlåtenhet från den äldres sida. Simones starka och nydanande begåvning överskuggade systerns mer konventionella. Hélène fick heller aldrig det stora genombrottet som konstnär. Det fanns också en dubbel bokföring i hur Simone förhöll sig till systerns konst, som hon berömde offentligt men gjorde ner fullkomligt i mer privata sammanhang, vilket skapade sår och revanschlust hos hennes lillasyster – och så vidare. En helt normal syskonrelation med andra ord, men den utspelade sig i ett tidsskede som gör skildringen högintressant alldeles bortsett från familjedramatiken: det handlar om kvinnorörelsens andra våg fokuserad på sexualupplysning, preventivmedel, abortlagstiftning och skyddade boenden. Därmed blir boken om systrarna Beauvoir både en bit viktig kvinnohistoria om framsteg och kamp och ett dubbelporträtt av två, var och en på sitt sätt, formidabla kvinnor.
