"Du e inte i Göteborg nu, här hetere tåg ..."

VG:s kåsör hamnar i en göteborgsk-småländsk-stockholmsk identitetskris.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

"Du e inte i Göteborg nu, här hetere tåg ..."

– Jävla göteborgare!

Orden ringer ut i redaktionens öppna kontorslandskap. Det är ytterligare en dag på jobbet hos huvudstadens stoltaste morgontidning, kanske är det här helt normalt. Kanske inte. Jag var vid sällsynt gott mod efter att ha lämnat senaste artikeln till sidplanerarna. En artikel om faran för privatekonomin med att åka spårvagn i huvudstaden. Vi återkommer till det. Först måste vi ta itu med hur de här två orden kastade min känsla av tillhörighet och identitet in i en torktumlare.

Kanske är det en självklar kommentar att höra med jämna mellanrum för somliga av er. Men jag är inte göteborgare, inte ens efter åtta - eller som nu, tio år i staden. Det är inget man kan bli, om man inte lämnar staden då, verkar det som. Ytterligare komplicerande faktum är också att farsan växte upp i Stockholm, och att min småländska identitet alltid varit ganska svag.

ANNONS

Min slutsats är att göteborgare kan man inte bli genom att flytta till Göteborg. Och att vi kringflyttande ofta får definieras av utanförskap snarare än tillhörighet.

Några år tidigare upplevde jag min första känsla av göteborgskhet under ett besök i min forna hemstad i inlandet. Några bord bort i en lokal pub satt ett gäng AIK:are som med hotfulla röster återkommande gormade:

– HATA! HATA! HATA GÖTEBORG!!!

Jag kände mig träffad. Tanken slog mig vid det första utbrottet att jag bäst pratar lågmält så de inte får för sig att jag är göteborgare.

Det är nämligen hyggligt vanligt att Jönne-bor som migrerar västerut får sin dialekt konverterad till någon slags variant av det göteborska västkusts-tugget. Särskilt de som talar den varianten av jönköpingska som inte uttalar bokstaven r i gutturalt manér, utan istället rullande på tungan ungefär som en full spanjor. Vilket beskriver min ursprungliga dialekt rätt bra.

En kollega på Sveriges Radio beskriver dialekten i Jönköping som ”göteborgska med slapp haka”.

Tillbaks till puben: Det vore så klart besvärande om de stora fotbollskillarna med fiskögonen vid det öldränkta bordet fick för sig att jag skulle vara göteborgare. Min känsla av regional tillhörighet var påtagligt skakad. Och jag undrade för mig själv hur riktiga göteborgare skulle hantera den här situationen utan att riskera en upptrappning till fullskalig klan-konflikt med tillhyggen.

Vi spolar fram tiden, åter till morgontidningen i huvudstaden.

ANNONS

– Hörrödurö...jävla göteborgare!!!

Orden rang från sidplanerarna.

Jag har inte fattat än att de redan sågat mitt alster, eller att det är mig de ropar efter. Jag fortsätter vidare mot mitt skrivbord, leende för mig själv.

– Du har ju skrivit ”vagnen”…

– Du e inte i Göteborg nu, här hetere tåg! fortsätter sidplanerar-Maria. Skämtsamt. Men det fryser ändå till i centrala nervsystemet, det inre leendet dör och jag stannar mitt i ett steg. Det är nog mig hon pratar med. Min känsla av regional tillhörighet förflyttades ytterligare västerut i förvirringen. Kan man bli göteborgare i Stockholm? Farsan är ju dessutom stockholmare, hur funkar det då? Förvirringen eskalerar.

Och den parallella förvirringen kring tåg och vagnar klarnar inte heller trots att jag snabbt får medhåll att vi faktiskt skriver om spårvagnar. I huvudstaden är det ett tåg, punkt. Iallafall i en dagstidning. För mig är det hela konstigt, jag vet inte hur många gånger jag privat refererat även till tunnelbanetågen som ”vagnen”. Seriekopplade vagnar är ändå vagnar i ett tåg. Eller?

Kanske är det inte så konstigt att stockholmarnas förvirring angående spårvagnar också var institutionaliserad. Problemet som gav upphov till artikeln var att det gick att gå på en vagn för att sedan sättas dit av biljettkontrollanter, utan att man ens fått chansen att betala för sig. Utöver det hade Tvärbanan också byggts iallafall delvis enligt järnvägsstandard. Blir spårvagnar på järnväg alltid tåg? Vad händer om man kör spårvagnar i Väst...Eller förresten, glöm det...

ANNONS

Efter mitt och tidningens drev mot gällande biljettsystemet så ändrades det. Tvärbanan blev under en kort period i praktiken gratis för dem som inte kände sig nödgade att betala av medborgerlig plikt. En liten Göteborgisering kanske.

Min slutsats är att göteborgare kan man inte bli genom att flytta till Göteborg. Och att vi kringflyttande ofta får definieras av utanförskap snarare än tillhörighet.

En fotnot är att göteborgare kan känna sig som hemma även i Jönköping, ni hittar Pinchos en bit från Condeco.

ANNONS