”Drottningarna” är ett hopkok av gamla och nya lögner

LÄS MER:Varför får Dick Harrison breda ut sig som auktoritet?

Låt mig inledningsvis förklara att jag hyser den största respekt för My Hellsing och att jag delar hennes önskan om större och fler möjligheter för spridandet av historievetenskapliga forskningsrön. Men jag förstår inte vart hon vill komma i sin artikel.

Till de märkligaste turerna i ”Drottningar”-diskussionen hör att Katarina Harrison Lindbergh, som drog igång hela debatten med sina blogginlägg, ideligen osynliggörs. Trots att hon är en av Sveriges främsta experter på Erik XIV och nordiska sjuårskriget, och trots att hon argumenterar med källhänvisningar, reduceras hon till ”Harrisons fru” eller förtigs, detta också i artiklar som har feministisk udd. Hellsing nämner henne inte alls. Detta är ohederligt och kränkande. Samtidigt skriver Hellsing att det är betänkligt att ”just han” (jag) får breda ut mig. Sanningen är att jag vid ett tillfälle har använt min dagliga blogg i Svenska Dagbladet och vid ett annat min månatliga krönika i Vasabladet, samt svarat på frågor och replikerat på kritik. I övrigt har jag hänvisat till Katarina Harrison Lindbergh. Det står vem som helst fritt att ge sig in i debatten.

LÄS MER:Veckans tv-tips: revolutioner, drottningar och dansband

Hellsing skjuter dessutom förbi målet. Jag har inget emot dramatiseringar och nytolkningar. Jag har själv skrivit fyra romaner, och nytolkningar är en del av min forskningsvardag. Vad jag ondgör mig över i ”Drottningarna” är något annat: den grova historieförfalskningen i en tv-serie som uttryckligen utgör sig för att vara en ”dokumentär” och förmedla ”bildning”. Det är farligt om 900 000 svenskar får sig serverade en historia som är förljugen – som att Erik XIV var en knarkande galning, att drottning Kristina var enväldig och att Magnus Gabriel De la Gardie ordnade fram Westfaliska freden. Jag finner det horribelt att såväl gamla propagandalögner som nyfabricerade osanningar presenteras som sanning av TV4 – av samma skäl som jag vänder mig emot nazisternas dolkstötslegend, Stalins fotomanipulationer och den kinesiska diktaturens skumma tvättning av det förflutna.

”Drottningarna” hade kunnat fylla en stor lucka. Istället har tv-serien blivit ett hopkok av gamla och nya lögner och felaktigheter.

Det är allt. Men ingen av de kritiker som angripit mig – Kristina Sjögren, Sofia Helin och nu My Hellsing – har brytt sig om sakfrågorna. De duckar för utmaningen och sväljer lögnerna. Varför? Tillvägagångssättet är raka motsatsen till att föra ett gott vetenskapligt samtal. Om kritiker menar att jag har fel bör de anföra sakliga argument och inte häva ur sig personangrepp eller söka styra över debatten till andra frågor.

Dessutom: det finns en tendens i Hellsings och andras artiklar, som gör gällande att jag skulle ha något emot ”en historia om kvinnor med makt som inte ber om ursäkt för sig”. För de som tror att så är fallet vill jag hänvisa ett av mina egna viktigaste vetenskapliga verk, The Age of Abbesses and Queens (Nordic Academic Press, 1998), en omfattande och genusteoretiskt medveten analys av den tidiga medeltidens bortglömda kvinnliga politiska kultur. Jag har deltagit i flera utställnings- och bokprojekt för att synliggöra drottningar och kvinnliga slottsägare. Nästa år publicerar jag en biografi om Kristina. Om jag skulle ha den inställning som subversivt tilldelas mig i artikeln skulle jag lägga krokben för mig själv.

LÄS MER:Historikerna i hätskt bråk om TV4:s storsatsning ”Drottningarna”

”Drottningarna” hade kunnat fylla en stor lucka. Istället har tv-serien blivit ett hopkok av gamla och nya lögner och felaktigheter, vilka legitimeras av att verkliga experter – som My Hellsing – klipps in för att skänka en vetenskaplig fernissa åt vad som i allt väsentligt är ett stort misslyckande. Historieförfalskning är aldrig acceptabelt.

Dick Harrison