Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lysande debut. Romanen är tungt lyrisk, och formmässigt självklar. Ingenstans öppnas någon tveksamhet, skriver Tone Schunnesson om Balsam Karams Händelsehorisonten. Bild: Magnus Liam Karlsson
Lysande debut. Romanen är tungt lyrisk, och formmässigt självklar. Ingenstans öppnas någon tveksamhet, skriver Tone Schunnesson om Balsam Karams Händelsehorisonten. Bild: Magnus Liam Karlsson

Drömskt om systerskap i samhällets utkant

Debutanten Balsam Karams Händelsehorisonten utspelar sig i Utkanterna dit oönskade kvinnor och barn deporterats. Tone Schunnesson läser en debutroman som sjunger och som lyckas vara fullkomligt lojal med sina huvudpersoner.

I Balsam Karams debut Händelsehorisonten får vi följa Milde, en 17-åring som tillsammans med två av sina vänner bestämt sig för att göra uppror mot de utsatta förhållanden de lever under. De lever med sina mödrar i Utkanterna, en plats som anses så oviktigt och icke-existerande att ingen har brytt sig om att sätta den på kartan. Utkanterna är gränsen mellan två nationer dit staden med våld har deporterat papperslösa kvinnor och barn i ett försök att permanent göra sig av med dem.

LÄS MER: Tone Schunnesson - Klassamhället är lika skoningslöst som alltid

För vilken vit innerstadsbo som helst ser Utkanterna ut som ett ingenting, en soptipp faktiskt, men här växer ett systerskap i den karga marken. Milde är sin mamma Essas dotter, en politiskt övertygad kvinna, och växer upp med förståelsen att fattigdomen de lever i är en orätt. När Milde genomför den av kollektivet planerande aktionen, och kastar molotovcocktails mot Stadsbyggnadskontoret, får en vakt syn på henne och hon blir tagen till fånga. I fängelset torteras hon under många år och slutligen ställs hon inför ett val: Avrättning eller att som första människa skjutas upp i ett svart hål i rymden. Vetenskapsmännen vill veta vad som händer med en sådan människa, om det de tror stämmer: att hon kommer slitas i tu. Milde väljer rymden.

Utkanten en plats av skönhet

Jag vet inte särskilt mycket om rymden men googlade ordet ”händelsehorisont” och enligt Wikipedia är det den ”skenbara ytan kring ett svart hål, det som utgör gränsen mellan hålets innandöme och omvärlden”. Det är alltså den slutgiltiga gränsen innan Milde försvinner för alltid. Det är evigt hopplöst, något tanken inte kan mäkta med, att föreställa sig en människa i ett svart hål. Då är det enklare att förställa sig gränsen, Karams utkanter, men det hör till ovanligheterna att någon bryr sig om att uppehålla sig här. Är du fri och rörlig är du kanske inte ens medveten om var gränsen går.

Det som resten av världen tror är fult eller ohygieniskt är istället vackert.

Men hos Karam är gränsen inte bara en imaginär linje, utan något djupt och brett, flerdimensionellt. Utkanterna beskrivs, trots råttor i gräset och glaskross i fötterna, som en plats fylld med skönhet. Ingen utomstående blick behövs för att validera livet mödrarna och döttrarna har byggt på platsen som tilldelats dem. Det som resten av världen tror är fult eller ohygieniskt är istället vackert. På det här sättet är Händelsehorisonten en berättelse helt lojal med sina romangestalter och deras uppdrag, i kampen för ett värdigt liv. Språkligt är den mer eller mindre helt friktionsfri, texten sjunger fram orden som aldrig tycks rycka till eller ta en omotiverad omväg. Romanen är tungt lyrisk, och formmässigt självklar. Ingenstans öppnas någon tveksamhet upp till att Essa inte är den moder som alla revolutionens mödrar bör vara eller att Milde är den hjälten som hon beskrivs som.

Symboltyngd sagovärld

Även om Karams plats är uppdiktad, och så symboltyngd att den ibland liknar sagan, är berättelsen om dessa oönskade människors brinnande överlevnad mer sann än mycket annat. Händelsehorisonten är en drömsk, existentiell roman som inte låter den borgerliga hegemonin bestämma språket för verkligheten. På samma gång som den drömlikt beskriver en okänd plats går den också att känna igen, och på det här sättet klarar romanen av att både vara elden och stå mitt i den. Den går i samspråk med flera av våra största samhälleliga konflikterna genom att anta formen av något vi är mycket bekanta med: en mot minoriteter våldsam vetenskap, en militär vi hört talas om eller utsatts för och ett uppror vi längtar efter. Fast även om romanen inte väjer för att ägna sig åt faktiska motsättningar talar den på sitt eget, vackra vis, och kommer därför att handla i huvudsak om något annat, mer utopisk.

LÄS MER: Fattigadel med airbnb-konto

Händelsehorisonten skriver nya visioner, med sorg och styrka. Milde väljer rymdens evighet framför snaran och en gudsförgäten plats blir ett älskat hem. Ibland när jag läser funderar jag på om jag tycker det blir för följsamt, för upphöjt men bestämmer mig till sist för att romanen är ett länge efterlängtat vattenhål. Det är som att jag sänker mina axlar när jag får läsa att vandaliserad egendom inte likställs med mord och att det inte är skamligt att stjäla det man behöver.

I romanen undervisar Essa Utkanternas barn i skolan hon byggt med sina egna händer, av plåt och tyg. Hon skriver på griffeltavlan att den viktigaste frågan att ställa är: ”För vem?” När någon påstår att någonting är dåligt eller bra, farligt eller förbjudet, ska du alltid fråga ”För vem?”. Om jag frågar Händelsehorisonten: ”För vem?” svarar romanen att den är för revolutionens kvinnor, för de kvinnor som inte kan förgöras och som inte är summan av sina uppoffringar. Likt kampen brinner i Milde brinner den tack vare Balsam Karam nu också i mig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.