Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Drömmen om Paris lever vidare

Efter pandemin är något förändrat i Paris. Turisterna uteblir och verksamheter stänger igen. Men orden och historien finns kvar. Det skriver Per Magnus Johansson som nyss är hemkommen från den folktomma staden.

Överallt har pesten drabbat oss urskillningslöst. Mycket är sig likt och något är förändrat i Paris sedan den tidiga vintern 2020. Hotell och restauranger har stängt igen i alla de 20 arrondissement som staden är indelad i. Det lilla familjehotellet på rue Amélie i sjunde arrondissementet har slagit igen. De hade det svårt redan innan pandemin med sina tolv rum. Det storskaliga konkurrerar ut det pittoreska. Lokaler står lediga överallt i staden. Affärsverksamheter är hotade och flera av dem som levt av turister har tvingats kasta in handduken; det gick inte längre. Andra hade samlat på sig ett reservkapital och därigenom överlevt. Som en restauratör sade till mig: Vi fick ta av reserverna, men vi är fortfarande på banan. De klarade frustrationen, deprivationen och förlusten av inkomster. Livslusten återvänder långsamt.

Gatorna, träden, kyrkorna, metron, bilarna, cyklarna, husen är sig lika. Regnet, solen, doften, ljuden och ljuset är sig också likt. Även orden; biblioteken, universiteten, gravstenarna och gatunamnen, finns kvar. Paris universitet, ett av världens äldsta, växte fram redan på 1100-talet. Collège de la Sorbonne, eller Sorbonne – en metonym för Paris universitet – grundades 1257 av Robert de Sorbon (1201-1274). Bibliothèque Nationale, som fick sin form mellan 1853 och 1869, påminner oss om allt intellektuellt arbete som utförts i staden. Walter Benjamin (1892-1940), den judiske filosofen och konstkritikern, befann sig i exil i den franska huvudstaden och kom att författa sitt passagearbete om Paris; 1800-talets huvudstad. Bibliothèque Nationale blev hans hemvist. Det storslagna biblioteket har blivit en ändlös skara läsande människors tillhåll. Ett livsviktigt komplement till det urbana bruset.

LÄS MER: Arbetet är avgörande för människan

Det storslagna biblioteket har blivit en ändlös skara läsande människors tillhåll. Ett livsviktigt komplement till det urbana bruset.

Det skrivna består och lever så länge någon läser och minns. Charles Baudelaire (1821-1867) och Honoré de Balzac (1799-1850) är allestädes närvarande i staden. Sigmund Freud (1856-1939) var här från oktober 1885 till februari 1886 och tog del av professorn i anatomisk patologi och nervsjukdomar vid Paris universitet Jean-Martin Charcots (1825-1893) undervisning vid sjukhuset La Salpêtrière. Charcot, som blev överläkare vid samma sjukhus redan 1862, samlade en betydande andel av de mest ambitiösa neurologerna och psykiatrikerna från Europas alla hörn. Mötet förändrade den ännu inte 30 år fyllda läkaren från Wien. Freud skulle aldrig glömma sin tid i Paris. Historien kom återigen att bli oåterkalleligt inskriven i staden.

På kyrkogårdarna ristas namnen in. Vid Montparnassekyrkogården finns Jean-Paul Sartre (1905-1980) och Simone de Beauvoir (1908-1986) begravda tillsammans, liksom Charles Baudelaire, Marguerite Duras (1914-1996), Samuel Beckett (1906-1989), Susan Sontag (1933-2004) och Serge Gainsbourg (1928-1991). Inskriptionen består: De dödas namn lever vidare.

LÄS MER: Hur ska vi känna inför antidepp?

Freud skulle aldrig glömma sin tid i Paris. Historien kom återigen att bli oåterkalleligt inskriven i staden.

Pablo Picasso (1881-1973) befann sig regelbundet i fyra decennier i den franska metropolen. Han fick en fristad på andra sidan Pyrenéerna. Han glömde aldrig sitt älskade Spanien men Paris förblev en inspirationskälla för honom. Picassomuseet i fjärde arrondissementet drar till sig konstälskare från jordens alla hörn. Ett minnesmärke upprättades och består.

Människorna på gatan är på ytan något förändrade; mer dämpade och vänligare. Hur länge kommer det att bestå? Kommer något att visa sig vara irreversibelt? Få turister har haft modet att återkomma. Före pandemin besöktes staden årligen av nästan 30 miljoner utländska turister. Gatulivet har ändrat karaktär. Paris från 1930-talet återvänder i diskret form.

Konsumtionssamhället har hittat sin plats på internet, medan kommersen på gatan är mindre påtaglig. Alla som arbetar inomhus bär masker. Inte en människa på flygplatsen – Paris-Charles de Gaulle – saknar mask. Och samtliga passagerare tar fram sina vaccinationsintyg. Två förälskade ville dra till Aten, men blev avvisade då de äntligen skulle gå på planet. Utan vaccinationsintyg eller bevis på att nyligen ha testat negativt för covid-19 blir man obarmhärtigt bortsorterad.

LÄS MER: Psykoterapeuten på Götabergsgatan – som gillade hypnos

Två förälskade ville dra till Aten, men blev avvisade då de äntligen skulle gå på planet.

Mobiltelefonen, kreditkortet och masken. Tre oundgängliga objekt om man skall bege sig ut i staden.

I år stannar fransmännen och fransyskorna i Frankrike under semestern. Allt är fullbokat av de egna. Med en gränslös epidemi uppstår ett annat behov av att förhålla sig till de geografiska gränserna. Den oförstörbara drömmen består dock. Den lever vidare vid solnedgången i samma utsträckning som i gryningen.

Mötet mellan å ena sidan den nödvändiga och stundtals tvångsmässiga upptagenheten av pandemin – nuets tyranni – och å andra sidan den magistrala intellektuella, vetenskapliga och konstnärliga historien finns för alltid inskrivet i staden vid Seine.

Läs fler texter av Per Magnus Johansson:

LÄS MER: Lou Andreas-Salomé gick sin egen väg

LÄS MER: Per Magnus Johansson: Därför mår vi så dåligt utan gränser

LÄS MER: Freuds texter ställer fortfarande angelägna frågor

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.