Drömmen om höghastighetståg handlar om relationer

Mark Isitt försöker åka tåg genom Sverige med varierande resultat, samtidigt som ekonomiprofessorer hävdar att det är olönsamt med höghastighetståg. Men är det verkligen så enkelt?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag är på väg till Borås. Eller snarare, tåget väntar på avgång, har stått still i en halvtimma. "Elfel." En stenbumling har rasat ner från ett tunneltak och dragit ledningarna med sig.

Två dagar senare är jag på väg hem. Men fastnar i Flen i över en timma. "Tåget framför oss har kört på något."

Jag slår upp DN. Läser ett debattinlägg. Om tågtrafik. Fast inte om hur dyra biljetterna är eller hur opålitliga tidtabellerna är eller hur dåliga de internationella förbindelserna blivit, det skrev man om igår, i förrgår, i förrgårgår, utan om höghastighetståg. Sju ekonomiprofessorer hävdar att den planerade satsningen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö är bortkastad, "För varje investerad krona beräknas mindre än 40 öre komma tillbaka i samhällsnytta". Hur de nu lyckats kalkylera det så exakt på öret.

ANNONS

Längre fram i samma tidning läser jag att Socialdemokraterna börjar tvivla. De som tidigare var så positiva till höghastighetssatsningen vill nu pruta på priset. Enligt statens estimeringar kommer banan att kosta 230 miljarder. Det är sex Öresundsbroar eller ett baltiskt lands hela BNP, estimerar DN. Kan vi inte investera lite mindre? frågar sig Socialdemokraterna. Sprida kostnaderna över fler år? Sänka hastigheten till 250? Och fastna i Flen igen och igen och igen?

Allt det här kompromissandet, jämkandet och skarvandet… Är det inte just det som försatt oss i den här situationen? Av SJ:s X2000-tåg lär endast två tredjedelar komma fram i tid, bara Ungern och Slovenien uppvisar sämre statistik. Antingen satsar man eller så satsar man inte.

En bild på två höghastighetståg från Japan ackompanjerar debattinlägget. Kritvita projektiler med en genomsnittshastighet på 320 kilometer i timmen. Jag vill ha! Nu! Jag sitter hellre där än i Flen. Och jag undrar, hur är det ens möjligt att långsträckta Sverige, 160 mil från Ystad till Karesuando, som härifrån ner till Rom ungefär, inte ser värdet?

Dessutom, kära ekonomiprofessorer, kan ni vara snälla och förklara för mig hur man mäter det omätbara? Att lägga ihop minuterna vi sparar, en dryg timma ner till Göteborg och nästan två ner till Malmö, och sedan estimera hur mycket extra arbetstid detta genererar, hur lönsam är du, lille vän? , det är nog möjligt. Men för mig och mina medpassagerare är en sådan aspekt av mycket marginell betydelse. Vi vill ju bara komma hem. Snabbare. Och i tid. För oss handlar höghastighetstågen om relationer snarare än prestationer. Om du och jag och vi snarare än om ekonomi.

ANNONS

Hur översätter man det till grafer och staplar och excelark? Det klarar inte ens en ekonomiprofessor. Inte ens sju stycken. Visst ja, på vägen ner, när jag slutligen kom fram till Herrljunga, då hade den anslutande bussen gått.

Kostnad för taxi till Borås: 1200 kronor.

ANNONS