Att läsa berömda författares ungdomsverk är alltid spännande. Vad kommer man att finna, kommer man att känna skärpan av lejonklon redan från början eller kommer det snarare att bli en lite pinsam upplevelse av mjölktänder och barnsjukdomar?
När den tjugofyraårige Fjodor Dostojevskij gav ut sin första roman Arma människor 1846 mottogs den med stor entusiasm av publiken, men när man läser den idag, i ljuset av odödliga verk som Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov känns den gammal till både form och tonfall.
Arma människor skildrar en äldre kontorists kärlek till en ung föräldralös kvinna och de uppoffringar han gör för att ta hand om henne. Boken är skriven i brevform, framförallt mannens brev är ganska sentimentala och fladdriga i stilen. Den unga kvinnan är både nyktrare och mer realistisk och hon kritiserar också sin vän för hans pladdrighet, dock utan att lyckas göra mycket åt den.
Men om romanen på många sätt kan kännas gammal pekar den samtidigt fram mot de stora verken, för allt det centrala hos Dostojevskij finns redan här. I porträtten av fattiga och trådslitna små tjänstemän som fryser och svälter i den petersburgska vintern, i beskrivningen av de överbefolkade och illaluktande hyreskaserner där de lever sina liv, i medkänslan med varje lidande människa och i förmågan att avbilda alla personer i helfigur, att visa alla respekt och inte förkasta någon, i allt detta är författaren redan färdig. Han har hittat sin väg.
Dock hade han en god bit kvar att vandra på den. År 1849 kom arresteringen, domen för socialistiska sympatier, den fingerade arkebuseringen som avbröts i sista stund, därefter tio år som straffånge och landsförvisad innan Dostojevskij återvände till Ryssland och litteraturen. Det är nu de väldiga romanerna om brottet, straffet, lidandet och försoningen kommer till. Men det var med den lille skrivaren i Arma människor som allt började.
