Den irländske författaren Flann O'Brien (1911-66) är känd i huvudsak för två romaner: Sanning är ett udda tal och Den tredje polisen (Ellerströms). En del obalanserade bedömare, däribland jag själv, håller honom för att vara Irlands främsta bidrag till 1900-talslitteraturen, medan de mer sansade nämner honom någonstans i närheten av Yeats, Joyce och Beckett.
LÄS MER:Bekantskap med en död irländare
Om författaren själv har det länge inte varit så mycket känt. Trots tre biografier och en mängd avhandlingar och uppsatser har det varit svårt att ta sig förbi de snubbeltrådar som författaren gillrat. Till exempel är det inte mycket man kan lita på i de fåtaliga intervjuerna. Seriösa litteraturforskare har fått ägna många professorstimmar åt att bevisa att han inte gifte sig med den blonda violinspelande dottern till en korgmakare i Köln under en Tysklandsresa på trettiotalet.
Ett annat och mer grundläggande problem är att O'Briens estetik vilar på att det inte måste finnas en författare, en verklig person bakom orden. Allt han skrev var under pseudonym: Flann O'Brien som romanförfattare och Myles na gCopaleen som tidningskrönikör. Skälet brukar anges vara att han uppbar en anställning på inrikesdepartementet (bland annat som sekreterare åt tre på varandra följande ministrar) och ville stå fri från sin officiella roll, men pseudonymbruket började tidigare än så. I universitetstidningarna skrev han under olika signaturer, och det kunde även vara flera personer som samsades om samma signatur.
Debutromanen Sanning är ett udda tal dramatiserar de här idéerna på ett ganska intrikat vis: ett system av kinesiska askar med författare på olika nivåer. Man kan också se den som en collageroman, där inte mindre än 36 olika stilar varvas. Här bör det dock poängteras att collageformen passade O'Brien ovanligt väl. Vem som helst kan göra ett collage av olika stilar och berättelser, men O'Brien skrev med perfekt tonträff: han kunde på bara någon mening sätta en stil så att hela dess sammanhang stod klart. Man kan säga att han för varje stil skapade både en berättare och en författare.
Brevsamlingen stor händelse
När det nu femtiotvå år efter författarens död kommer ut en samling med hans brev, mer än 500 sidor, är det förstås en stor händelse. Breven är undertecknade med hans riktiga namn, Brian O'Nolan, som på det här sättet gör sin debut på den tryckta sidan. Men alla förhoppningar om att få lära känna författaren kommer snart på skam. Det här är mestadels korrespondens med förlag och agenter, och om jag skulle karakterisera O'Brien efter breven skulle jag välja mellan adjektiv som petig, tjurskallig, överkänslig och rättshaveristisk. Fast det kan ju vara rättvisande, vad vet jag.
Det går i alla fall att följa O'Briens karriär via breven, som är noggrant kommenterade av redaktören Maebh Long. Om han hade satt sig ner 1945 och gjort ett bokslut över sitt liv så hade han kunnat konstatera att den civila karriären gick bra, men att litteraturen nog inte var något att satsa på. Han hade skrivit tre små pjäser som föll ganska platt; den första romanen sålde i 250 exemplar, den andra blev refuserad och den tredje var på iriska och kunde därmed bara nå en begränsad krets; tidningsskriverierna var däremot uppskattade.
Alltså blev han framgent statstjänsteman med en litterär hobbyverksamhet i Irish Times. Det var bara ett problem: de två första romanerna var mästerverk.
Visste han om det? Breven till agenten från den här tiden är kortfattade och litet nonchalanta: debutboken som han skickar in 1938 har "många brister" och är "delvis förfärlig", skriver han. Agenten håller med: det kan inte bli tal om några större upplagor eftersom boken uppvisar "nästan alla tänkbara brister ur kommersiell synvinkel".
En bitter ton kom mot slutet av fyrtiotalet ofta in i det han skrev för tidningen, och livet i statsförvaltningen löpte inte utan konflikter i och med att han drack mer och mer. Femtiotalet blev mycket dåligt. Han förlorade sitt jobb och fick problem med hälsan: han råkade ut för både olyckor och sjukdomar som man kan misstänka var alkoholrelaterade.
Självkritisk författare
1960 gavs debutromanen ut på nytt av ett engelskt förlag, åtföljt av en amerikansk utgåva samt tyska, franska och italienska översättningar. Det här muntrade upp O'Brien påtagligt: det kom en ny energi i breven, och han satte genast igång med att skriva en ny roman: The hard life (1961). Han hyste stora förhoppningar om den, men debutromanen betraktade han närmast med roat överseende och kallade den "juvenilt skräp". Den enda gång han kunde se några kvaliteter hos den var när han läste den franska översättningen. Han föreslog att man skulle trycka en volym bestående av originalet, den franska översättningen och en översättning tillbaka till engelska.
Jag tror inte det här är koketteri. Författare är mycket känsliga både för positiv och negativ kritik, men efter att i tjugo år ha försökt glömma en pinsam debutroman så kunde O'Brien inte ta till sig att vinden hade vänt och att sextiotalet var betydligt mer välkomnande mot hans typ av metafiktion och collageroman.
Om han hade förstått det skulle han genast ha befordrat sin andra roman, Den tredje polisen, till trycket. Istället tog han vissa delar av den och stoppade in i en ny och tyvärr ganska medioker roman, The Dalkey archive (1964). Den tredje polisen kom inte ut förrän 1967, ett år efter författarens död.
LÄS MER:I brevlådan hos Ringarnas herre
1968 utkom The best of Myles, en samling med spalterna från Irish Times. Det är en del av författarskapet som uppvärderats på senare år. Han skrev dem upp till fem gånger i veckan i 25 år, och sammantagna bildar de ett gigantiskt verk med delvis samma konstnärliga utgångspunkter som debutromanen. Som bäst är de oförutsägbara, ilskna, roliga – och de talar med många röster, ibland i konflikt med varandra:
"Jag har fått ett antal brev (ha-ha-ha) från personer som använt (Gud hjälpe dem!) mina patenterade fiskespön (för fula fiskar!) av hoppressad kolstybb. Läsarna i fråga är överförtjusta (lögner, lögner, lögner!) och försäkrar att de är mycket bättre (visa breven, visa breven!) än sådana i trä. (Kan du inte bara vara tyst?) Jag (vem är du?) gläds över den uppskattning som min forskning har rönt. […] Nu tänker jag stänga butiken ett tag. Men lita på att kraftfulla åtgärder kommer att sättas in mot den här spökrösten. I morgon kommer allt att vara i sin ordning igen."
