Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Julia Lindemalm

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Djurparkens inneboende mörker

Ingrid Bossedal har läst Julia Lindemalms fotobok Zoo world och frågar sig vilken rätt vi människor egentligen har att ställa ut andra levande varelser?

Ofta står hon bakom – eller mitt emot – människorna och tittar på dem som tittar på djuren. Hon höjer kameran, precis som en man en bit framför henne gör. Framför honom avtecknar sig en grupp låglandsgorillor på en stäppliknande gräsmatta. Djuren är vända mot varandra i en utspridd ring, de flesta med ryggen mot publiken. Bara en av dem tittar bakåt, mot den påklädda gruppen släktingar som står där: sisådär 95 procent delad arvsmassa. Färgtonerna har karaktär av gulnat vykort. Men det är nu, eller nyss. Och de där blickarna som rör sig i fotografiet är kännetecknande för Malmöfotografen Julia Lindemalms projekt Zoo world, som 2016 gjorde henne till den allra första mottagaren av det då nyinstiftade Lars Tunbjörk-priset och som nu blivit en bok med samma titel.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det ska ha börjat 2011 med ett besök på Odense Zoo. Det första djurparksbesöket för Julia Lindemalm sedan hon var barn. Ett sälansikte med pigga ögon och yviga morrhår dök upp på andra sidan en glasruta, bara decimeter från henne. Sju år, tolv djurparker och många besök och återbesök senare kommer boken. Ofta är det hjärtskärande, som den magra elefanten på Köpenhamns zoo, inramad av spelande skuggor av ett nät, och som babianen på Berlin Zoo som sitter upptryckt mot en betongvägg, två-tre meter under de människor vars blickar är riktade mot något längre in i hägnet. Någon pekar, någon lyfter upp sitt barn. Ett annat barn fotograferar. I andra bilder är det tragikomiskt, eller bara komiskt. En ellipsvattenbock kikar fram bakom ett hushörn i en miljö där den helt uppenbart inte hör hemma. Ett barn (djurskötarens) sitter i centrum av en bur och äter på något. En krokodil på Ölands djurpark öppnar gapet mot ryggen på en till synes oskyddad, bortvänd man i blåkläder. Han blickar ut över den låga muren, längtar någon annanstans.

Julia Lindemalm ställer den obekväma frågan: ska det vara så här? Med vilken rätt ställer vi ut djur i bur? Med vilken naivitet skapar vi konstgjorda miljöer som ska få oss att tänka på något naturligt? Vad betyder det att djurparker idag försvaras med hänvisning till att de räddar arter undan utrotning – samtidigt som det egentligen bara handlar om att rädda gener (inte individer) och samtidigt som dessa djurs ursprungsmiljöer krymper och försvinner? Till vad räddas de egentligen?

Den moderna djurparken växte fram under 1800-talet som ett mer folkligt alternativ till privata menagerier. Inte bara djur ställdes ut. Ibland förekom det också människor i burarna. Ett känt sådant exempel är Ota Benga, ”pygmé från Kongo”. Idag skulle något sådant vara otänkbart. Frågan är om dagens djurparker också snart är otänkbara. I en intervju berättar Lindemalm att det bara under de år hon ägnat sig åt att fotografera djurparksdjur verkar ha skett en omsvängning. Mycket få människor förstod 2011 vad hon ville komma åt. Idag är det många fler som ställer samma kritiska frågor.

Själv tror jag, fast det möjligen låter banalt, att det handlar om Facebook och alla de filmklipp på långt mycket fler djur än gulliga kattungar, som sprids över världen och synliggör på ett sätt som är svårt att hålla ifrån sig, att den där uppdelningen människa – djur som vi rättfärdigar så mycket med, i själva verket är svår att motivera. Vi må vara av olika arter, men det medför inte att den som säger sig ha både samvete och moral kan ta sig rätten att avgöra vem som ska vara objekt för vem.

Bild: Julia Lindemalm

Film

Julia Lindemalm

Zoo world

Pasadena Studio

Bild: Julia Lindemalm

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.