Sent i höstas skickade Göteborgssymfonikerna ut ett pressmeddelande. Kontraktet med den nye chefsdirigenten Mario Venzago kommer inte att förnyas. Frågan är vad detta betyder för orkestern. Det finns en oro mellan de nyktert formulerade raderna. Samtidigt som Göteborgssymfonikerna har det bästa av rykten och beskrivs som en av norra Europas främsta symfoniorkestrar, har det funnits en rådvillhet i det senaste årets konsertverksamhet. Det som kännetecknade framgångsåren under den tidigare chefsdirigenten Neeme Järvi, med ett flertal utlandsturnéer och en lång serie inspelningar för Deutsche Grammophone, har ersatts av något som är suddigare i konturerna.
Under sin tid med orkestern har Mario Venzago uppenbarligen velat förskjuta fokus, från ett romantiskt orkesterspel grundat i en känsla av fast mark under fötterna, till något mer experimentellt och utmanande. Ibland har det resulterat i strålande konserter och programval av föredömligt våghalsig art, som framförandet av Luigi Nonos orkesterstycke No hay caminos, hay que caminar i höstas i samband med Symfonikernas 100-årsfirande.
Men det har också skapat en osäkerhet i kommunikationen med musikerna i orkestern. Signaler som inte varit alldeles lätta att tyda, en svårighet att förklara hur de nya tolkningarna hänger samman och hur de förvandlas till levande musik.
Orsaken kan beskrivas som en språkförbistring. Venzagos centraleuropeiska och rastlösa intellektualism i kollision med den svenska musikkulturens tvetydiga förhållande till modernismen. Schönberg och Nono är inget allmängods på våra breddgrader precis.
Ur vissa aspekter var Mario Venzago ett utmärkt val. Det Symfonikerna behöver är just en kombination av traditionsförankring och äventyrlighet, Schumann och Bruckner framförda på ett nytt vis, lika experimentella som den samtida musiken. Men det handlar också om att hitta fram till ett sätt att arbeta där dirigent och orkester utvecklas tillsammans. Det är ett gemensamt liv.
På ett plan skulle orkestern behöva en chefsdirigent av den gamla stammen, någon som Wilhelm Furtwängler eller Carlos Kleiber som gör varje tolkning till ett levande och explosivt skapande. Men sådana dirigenter finns inte längre och den klassiska musikens plats i det offentliga rummet ser helt annorlunda ut än för bara några år sedan.
Avgörande för framtiden är tilltron till det nyfikna skapandet, till viljan att bryta ny mark och våga utmana de etablerade uppfattningarna. Skulle denna tilltro brista kommer vi att få en tråkigare orkester. De gyllene medelvägarna är stängda.
