Ung som gammal kan vi alla som vill citera poesi från Tomas Tranströmer. Man minns hans dikter med ett leende, hans rader är blixtbelysningar av tillvaron som konkreta gåtor och sett i ett spektrum från plötslig fruktan till en obeveklig eufori. Just i detta avseende blir hans poesi en angelägenhet för alla – han lyckades sammanfatta hela livets spektrum i fält efter fält i starka och samtidigt mycket subtila bilder.
Det fantastiska med Tranströmers författarskap är att det kan samlas i en och lätt buren volym. Koncentrationen finns där på varje rad men gåtorna blir aldrig tungt hermetiska. Det är kanske så att Tranströmers böcker bildade kapitlen i en sorts sekulariserad och modernistisk andaktsbok för alla som kan träffas – inte för psalm och sång – men som platsen för den märkliga känslan av både ensamhet och gemensamhet. Litterär bildning spelar ingen som helst roll. Han kan läsas av vem som helst.
Jag tänker då på Madrigal från boken För levande och döda från 1989. Just i dag måste jag citera den prosadikten i sin helhet eftersom ingen kan vara oberörd av den, särskilt inte i dag när våren närmar sig med hastiga, gröna steg och det sorgliga meddelandet om att Tomas Tranströmer gått bort har anlänt:
Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insatsen av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog, den ljusa. Allt levande och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.
I den där tomheten bor en lättnad och en frigörelse som om det liv som hela tiden korsas av hinder och tvekan, av minnen och ruelser, plötsligt stod inför det Öppna, som om tillvarons natt och dag plötsligt jämnades ut i något befriande större. Oklart vad.
Det är just den däremellan formulerade livskänslan som Tranströmer lämnar i arv som en av de allra främsta svenska poeterna och inte bara det, som en av de mest betydande i sin samtid. Till detta kommer att han också efter hand fått en närmast symbolisk roll som fick sin sena bekräftelse med Nobelpriset 2011 – som dröjde obegripligt länge. Tomas Tranströmer är den senmodernistiske poeten som gjort den raffinerade bildpoesin till en närmast allsvensk egendom. Vilket tog ett halvsekel.
Men för att uppfatta de dimensionerna i rum och tid får man umgås med Tranströmers böcker med ett mått av långsamhet för att inte förvandla hans poesi till citat. Då kan man istället följa den levnadsrörelse som börjar i 17 dikter 1954 med inledande fallskärmshopp från drömmen. 17 dikter är en av de främsta debutböckerna i svensk dikt under 1900-talet, jämförbar med Ekelöfs Sent på jorden 1932 och tillsammans bildar den en modernistisk båge av början och slut.
Tranströmers tidiga mognad och suveräna formkänsla fick omgivningen att häpna. Tranströmer var Mr Transformer, vilket bekräftades i Hemligheter på vägen 1958 och i Den halvfärdiga himlen fyra år senare.
Det var 50-tal och det blev 60-tal och en ung och karsk kritik tyckte då att det rörde sig för lite i omvärlden i Tranströmers poesi, men de hade ändå läst dåligt för finns det ett bestående drag i Tranströmers poesi är det just resan. Han är allt annat än stillastående och om personbilstrafiken också fick ett litterärt genombrott syns de spåren i Tranströmers poesi där han ofta är på väg. Inte bara i Sverige per bil, utan sedan även på längre resor. I Klanger och spår (1966) följer han exempelvis européer i Afrika med sin tydande blick.
Den oroliga världen, den politiska världen, de snabba åsikternas värld av pro- och anti- är alltid i närheten som en hotbild som växer och sjunker i dikterna som en kvävningskänsla. Så omslutas Tranströmers dikter av rum i rum som i en växande labyrint.
Till det märkliga hör att Tranströmer som börjar så oerhört starkt sedan bara fortsätter att utvecklas och förfinas med sitt lyriska tålamod. Man känner igen sig, men samtidigt sker något nytt. De starkaste dikterna väntar och ett skäl är nog att de då blivit en organisk del av det tranströmerska livet, av själva erfarenheten och inte bara seendet.
Till mina favoriter hör böcker som Sanningsbarriären från 1978 och Det vilda torget från 1983. I den förra finns Galleriet – poeten sover över på ett mardrömsmotell vid E 3:an och under natten rusar ett bildflöde mot honom som inte kan avrundas till melodiska metaforer. Ansikten tränger fram genom ”glömskans vita vägg”.
Men där finns också Schubertiana – med ett inte ovanligt inslag av humor – som påminner oss om musikens stora betydelse för Tranströmer. Han spelade själv piano. Nu är det fem stråkar som spelar:
de fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på vägen dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret. Sedan följer pianot, fyrhändigt. Schuberts musik bärs av ett humanistiskt etos: ”Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.”
Tranströmers poesi äger en märklig, suggestiv efterton som aldrig är det minsta konstruerad utan faller naturlig som klanger. Det märks i För levande och döda men särskilt också i hans Sorgegondolen från 1996, en bok där livskänslan snörps åt men där poesin också blir en sorts pianolitteratur där sol och måne byter plats, där det obevekligt vårigt gröna plötsligt byter ton och vi skymtar en venetiansk karonsjulle och månbleka ansikten.
Det är en bok om en pianovirtuos – Franz Liszt som just skrev ett sent pianostycke kallat Sorgegondol. Tranströmer som en gång hade hissat en grön ”haydnflagga”, beskriver nu hur Liszts vän Wagners ”kasperansikte” är som en ”vit flagg”.
Här ryms mycket historia och jag beskriver detta hela med lite mer detalj bara för att dröja vid Tomas Tranströmers egen virtuositet när han omskriver hela livsspektrumet igenom den tvära diagonalen mellan liv/död. Det är vad som blir synligt när man läser honom lite mer långsamt.
Han är därför inte bara bildernas tolk utan också en mycket musikalisk poet och jag anar att han som en gång gjorde ett fallskärmshopp mot morgonens gröna zon till sist modulerar sol och måne som både o och å. Där emellan slås en båge från solen i debutboken till månen i de sena dikterna.
På detta vis är Tomas Tranströmers dikter lagrade av inre tid. Det är som om de färdades genom en labyrint av årslånga tunnlar för att plötsligt skjutas ut i ljuset en vacker dag. Då har all skrivande tid försvunnit. Allt är enkelt och tydligt som i musikens samlade nu – och ändå kommer de ständigt ut på nytt ur sina tunnlar av tid. I en nära framtid kommer vi att kunna tala om tranströmertiden i svensk litteratur.
Skribenten
Mikael van Reis är kulturskribent och medarbetare på GP kultur. Skrev senast om Carl-Henning Wijkmarks samlade författarskap.
