Diktens möjligheter flätas i Trado

Recension: Poeterna Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean utforskar varandras dikter, olikheter och översättandets komplexitet i det gemensamma projektet Trado.

ANNONS
|

Latinets trado betyder att lämna över någonting. Därav engelskans traitor, förrädare. Men ordet förefaller även vara släkt med traduco, översätta. I vilket fall leker poeterna Athena Farrokhzad och rumänska Svetlana Carstean med den likheten i sitt översättarprojekt Trado, som gjort avtryck i tre volymer i ett omslag.

Först en diktsamling av Farrokhzad, där hon tilltalar och tilltalas av Carsteans. Sedan en motsvarande av Carsteans, och slutligen en gemensam text som spinner vidare på likheterna mellan översättande och förräderi. Den sistnämnda är mera essä än dikt, och citerar en lång rad tänkare och författare som haft kloka saker att säga om översättandets komplexitet. Till saken hör att Carsteans inte behärskar svenska, och Farrokhzad inte rumänska. Alltså får översättandet gå via ordböcker eller tredje språk.

ANNONS

Poeterna finner sig vara döttrar av två revolutioner. Carstens efter upproret mot Ceausescu 1989. Farrokhzad efter störtandet av shahen av Iran 1979, och mullornas maktövertagande. Att ”översättning är en möjlighet för originalet att se sig själv ur annan vinkel” tycks vara en central erfarenhet som poeterna gjort i sitt arbete.

Båda framhåller också ambivalenta förhållanden till sina mödrar, utan att mera än antydningsvis gå in på kluvenheten i att både tillhöra en familj och svika den genom att gå sin egen väg.

Carsteans påminner också om att invånaren i en diktatur måste kunna översätta regimens falska ord för att finna sanningen i deras motsatser. En bitterljuv nostalgi genomsyrar många av raderna i båda diktsamlingarna.

Påminnelser om minnen som gått förlorade. Men också om diktens möjligheter att genom förräderi säga något sant. Dikten är i sina bästa stunder, med en fin formulering, ”en haverikommission som sammanträtt innan katastrofen inträffat”.

ANNONS