Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bostadsrättsföreningen Viva på Guldheden är en av fyra nominerade till det prestigefyllda Kasper Salin-priset. Bild: Thomas Johansson

Mark Isitt: Detta är Kasper Salin-juryns stora miss

Av fyra nomineringar är två gråa och två beiga, alla är kantiga och i betong. Det stora arkitekturpriset har missat att hus är till också för att titta på, inte bara bo i.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: "Isitt reducerar arkitektur till en smakfråga"

LÄS MER: Caldenbys utfall om Viva får mig att tro att Arkitekturuppropet har rätt

Joakim Lyth, talesman för årets Kasper Salin-jury, till vardags chef för Wingårdhs Malmökontor, pratar i telefon.

Så fort han lägger på ringer någon ny. Och någon ny. Och någon ny. När han slutligen stoppar iPhonen i jeansfickan är vänsterörat illrött. ”Vi offentliggjorde Kasper Salin-nomineringarna i morse.”

Det är pressen som jagar honom. Journalisterna behöver hjälp att förstå. Av fyra nominerade är två gråa och två beigea och alla är kantiga och alla är i betong. Hur tänkte juryn? Eller tänkte de inte alls?

Lyth tar det med ro, uppenbarligen säker på sitt och kollegernas beslut. Möjligen är han lite förvånad över de starka reaktionerna. Vem bråkade när Kulturhuset på Sergels torg vann (Peter Celsing, 1972)? Eller Åhlénshuset snett mittemot (Backström & Reinius, 1966)? Vi konstaterar att den moderna arkitekturen är under hårdare attack än på länge.

Vi befinner oss i Umeå för att medverka vid fastighetskonferensen Business Arena. Lyth ska presentera sin fantastiska/förfärliga fyran, jag agera moderator. Han tar plats på scenen, klickar fram bilder och läser jurymotiveringarna. Analysen är välgrundad, den högkvalificerade fyramannajuryn har kuskat land och rike runt, upplevt alla miljöerna på plats. Testat alla funktionerna. Och Lyth intygar att, johorå, han hade visst kunnat tänka sig att personligen bo eller arbeta eller gå i skolan i de här kåkarna, så det så! Publiken skrattar. De förstår att Lyth förstår att de inte förstår ett skvatt.

Hur kan man förklara denna smakdiskrepans mellan kår och allmänhet? Just den frågan ställde chalmersprofessorn Claes Caldenby nyligen i sin kritik av min kritik av Viva, bostadskomplexet på södra Guldheden som är en av de nominerade och som redan belönats med Per och Alma Olssons pris för bästa Göteborgsbyggnad 2019.

Kanske så här: att arkitekter är legosoldater (se där en passande titel) som ser byggnader först och främst som ett jobb, ett uppdrag, en faktura, medan allmänheten betraktar dem som en fond för hela livet?

Eller mer korrekt: att arkitekter tenderar att glömma att byggnader inte är som litteratur eller målningar eller musikstycken, konstnärliga verk som du själv väljer, utan något som trängs ner i din närmiljö, som du inte kan ignorera, som står där i en ”evighet”. På sådana verk bör ställas hårdare krav.

Med privilegiet att få rita något som är så synligt för så många under så lång tid kommer vissa skyldigheter. Årets Kasper Salin-nominerade är utan tvekan genomritade, designade in i minsta tröskel. Men lika säkert är att ingen av dem berör på djupet. Ingen av dem framstår som vidare vacker eller charmig eller ens utmanande. Den estetiska aspekten verkar i huvudsak förbisedd.

Behöver ni verkligen besöka husen? frågar jag provocerande. Kunde ni inte bara fatta beslut på basis av bilder? Lyth svarar att hus måste besökas för i slutändan ska de användas.

Och det har han förstås rätt i. Men de är också till för att tittas på.

LÄS MER: Fint arkitekturpris kan gå till Göteborgsbyggnad

LÄS MER: Här är Göteborgs bästa byggnad

Fotnot: Kasper Salin-priset delas ut den 10 mars på Stockholms konserthus.