"Hans kinder är så runda, hans ögon är så klara, hans ögonvitor är rena som ett barns och skimrande skummjölksblå."
"Hans kinder är så runda, hans ögon är så klara, hans ögonvitor är rena som ett barns och skimrande skummjölksblå." Bild: Lisa Thanner

"Detta är julnatten, den kom helt plötsligt"

GP Kultur bad fem författare och GP-skribenter att tolka var sitt jultema i skönlitterär form. I dag skriver Ellen Mattson om jultomten. Och allt börjar när han kommer lunkande genom den lilla skogen mellan äldreboendet och mataffären.

ANNONS
|

Vi vet att han kommer, det har han alltid brukat göra. Han kommer vanligtvis vid tretiden även om det är lite tidigare än vi planerat. Vi måste tro att han kommer också detta år.

Och det gör han, där är han, lunkande genom den lilla skogen som växer mellan äldreboendet och mataffären, eller snarare springande, flygande med rocken öppen, för det har personalen glömt att säga till om. Vantarna är borta men halsduken har han fått med sig, den flyger som en röd fanfar i den dova luften. Han håller en halväten smörgås med skinka och senap i handen.

ANNONS

Hans kinder är så runda, hans ögon är så klara, hans ögonvitor är rena som ett barns och skimrande skummjölksblå. Hans andedräkt flyger före honom i vita puffar, han springer så gott han kan, för han har bråttom till oss som väntar. Eller kanske har han glömt oss? Kanske är det bara vägen han minns, hur den löper, just de här stegen, just den här speciella dagen som redan går mot kväll. En trast hoppar ovanför i björkarna och river ned tussar av rimfrost.

Han har nästan slutat tala, men det är ju så det blir. Han skrattar istället och tar oss alla i hand, smörgåsen slängde han ifrån sig redan på trappan för skatornas skull. Nu minns vi att det alltid är på det sättet, att han tar med något åt dem som bor därute, och att han fortsätter när vi väl har satt oss, släpper ner bitar av skinka på golvet till hunden och katten, brödbitar och fettränder på den nytvättade mattan. Men vi låter honom hållas, det är ju bara en enda gång om året.

Förresten kan ingen bli arg på den lille gubben. Han vinglar på sina tunna ben när han ska resa sig och flaxar med händerna, vi vet inte vad han vill men vi är mycket rädda om vår gamle släkting. Han för med sig något som vi inte kan sätta ord på. ”Titta”, ropar han och pekar på fönstret och då ser vi att han har rätt, det finns något därute som rör sig i den svarta trädgården.

ANNONS

Vi tror att barnen ska bli rädda för honom nu när han är så gammal, men det är tvärtom, de går närmare och närmare. När vi alla satt oss med våra kaffekoppar och han fått välja den gamla emman som han älskar, då lutar de sig mot hans ben och nästan klänger på dem. De vänder och vrider på hans händer, knotiga gamla arbetshänder som luktar spånor och lim, det är efter alla timmarna i boendets hobbyrum. De letar i hans fickor efter paket, men han har inte haft med något till dem, ”ingenting”, säger han, ”ingenting” och visar hur tomma fickorna är. Då fångar de hans händer i luften och leker med dem istället.

Ja, vi har minsann många fina minnen av vår gamle släkting. ”Titta”, säger han glatt när någon sätter på tv:n och ”tack tack tack” när man bjuder på en kaka. Men rätt som det är har han försvunnit, ingen såg det ske och barnen är också borta, de allra minsta, de som inte kan tala rent, än mindre knäppa sina knappar. Det har klarnat upp och blivit kallt, men ingen blir rädd på allvar, vi hittar dem nästan genast uppradade längs det stora perspektivfönstret med hunden bredvid sig. Alla tittar de på något och vi vill också se, egentligen hade vi planerat något annat för den här stunden, men där, i skenet från lyktan, står den lille gubben och drar i en hög med grenar, han reder upp härvan efter novemberstormen och lägger pinnarna i ordning. Han kanske ska tända en eld.

ANNONS

Vi tänker först att vi ska låta honom vara, men sen klär vi alla på oss och går ut i den kalla kvällen. Långt borta kan man höra ett tåg som rusar, bilar och människor, det är ett avlägset sus av liv. Hur han får eld på de sura pinnarna ska vi aldrig förstå, men den lilla lågan växer i mörkret, ”titta”, säger han och plockar upp kottar ur sina tomma fickor, barkbitar och kvistar och små ruskor av en, barnen kastar dem på elden som knastrar och svarar, de står helt tysta och ser på glödormarna som virvlar upp i mörkret och förs bort i natten, vi blir också tysta då. Detta är julnatten, den kom helt plötsligt medan vi satt därinne, den hade med sig eld, sus, djup, vita snökonturer på träden, vilda djur som rör sig i mörkret. ”Titta”, säger han, och vi ser stjärnorna hänga i ekens grenar, vi hör hur eken växer och djuren andas. Allting lever och andas och drömmer.

Men barnen är förbi av upphetsning, de vinglar kring elden som sjunkit ihop så mycket att den inte värmer längre och är alldeles hesa när de försöker prata, förresten är vi trötta allihop. Nu kom vi att tänka på allt papper som ligger därinne och måste tas om hand, vi skulle ha passat på och eldat upp det. Någon måste också följa den gamle tillbaka, men medan vi pratar om saken flyttar han sig ut ur vår ljuskrets. Han virar den röda halsduken flera varv kring halsen och korsar gatan, gör ett litet hopp över diket där skogen börjar och går in mellan träden. Och försvinner.

ANNONS
Ellen Mattson.
Ellen Mattson. Bild: Jenny Ingemarsson

Ellen Mattson

Ålder: 55 år.

Har tidigare gett ut: Tio romaner, senast Tornet och fåglarna i augusti 2017 (Albert Bonniers förlag).

Så här tänkte jag med texten: Jag ville närma mig tomten på ett försiktigt sätt.

Så här firar jag jul: Stillsamt med närmaste familjen.

ANNONS