Sudettyskar utvisas ur Tjeckoslovakien 1945. Bild tagen ur ”Orderly and Humane: The Expulsion of the Germans After the Second World War” av R.M. Douglas.
Sudettyskar utvisas ur Tjeckoslovakien 1945. Bild tagen ur ”Orderly and Humane: The Expulsion of the Germans After the Second World War” av R.M. Douglas. Bild: Arkiv

Detta är tabut i Tjeckien – som ingen talar om

Fördrivningen av tre miljoner tyskar efter andra världskriget är fortfarande ett hemligt sår. Men genom konsten går det att närma sig frågan. Det skriver Hynek Pallas.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

För 75 år sedan, mellan januari och oktober 1946, fördrevs den tyska befolkningen från Tjeckoslovakien. Denna organisade etniska rensning, sanktionerad av segermakterna, hade föregåtts av en ”vild” sådan. Bakom den beteckningen ligger våldtäkter, slavarbete och att tyskar markerades med ett ”N” på kläderna (”Němec”, det tjeckiska ordet för tysk).

Sammanlagt fördrevs drygt tre miljoner personer – då en tredjedel av landets befolkning – och deras egendom konfiskerades.

Att ämnet länge var tabu är inte förvånande. Kommunisterna tog makten 1948 samtidigt som de sista tyskarna jagades över gränsen. Att varna för fascismens återkomst – synonymt med tysken eftersom det var ett sätt att rena det egna folket från delaktighet – blev politiskt gångbart. När exiltidningar på 1980-talet publicerade i ämnet ledde det till storbråk. När den nytillträdde presidenten Václav Havel under ett statsbesök i Västtyskland 1990 bad om ursäkt för våldsamheterna halkade hans hjältegloria rejält på sned.

ANNONS

Det handlade inte om skuld utan om rädsla: I 40 år var tysken spöket och nu föreställde man sig ättlingar som kom och krävde ägodelar. Och värre: det hade länge viskats om judar som återkom från läger till hem som tjeckiska grannar hade övertagit – varpå det var bekvämt att juden försvann igen.

Ett sådant öde blev intrig i den bok som för 15 år sedan stormade den tjeckiska litteraturscenen. Radka Denemarkovás ”Pengar från Hitler” (utgiven på svenska av Aspekt förlag 2016) är en polyfon roman som låter förövare och offer höras. Som försöker återskapa den komplexitet som präglade dessa sedan hundratals år mångetniska områden. Att huvudpersonen aldrig har tänkt på sig som ”jude” före lägren är inte konstigt, landet hade hög assimilation. Efter kriget passar det grannarna att sätta en annan etikett eftersom hennes far talade tyska.

Det hade funnits fiktion som behandlade de här såriga landskapen förut. 1969 kom František Vláčils ”Adelheid”, en obekväm film som länge saknades när den tjeckiska vågen hyllades. Men 2006 blev ”Pengar från Hitler”, som Denemarková säger i en intervju inför årets jubileumsutgåva, ett ”fiskben i halsen”. Inhemska kritiker hade svårt att svälja författaren som arkeolog, ändå blev romanen startskott för en våg av undersökande kultur.

ANNONS

Centraleuropas nittonhundratal består av tätt packade lager som inte går att separera ifrån varandra utan att roller som ”hjälte”, ”skurk” och ”offer” faller isär.

2009 publicerades Kateřina Tučkovás ”Gerta” (utgiven på engelska 2021) som spänner över både generationer och språk. Huvudpersonen, med tysk far och tjeckisk mor, lyssnar förskräckt när den tjeckiske presidenten med begrepp som ”den slutgiltiga lösningen på den tyska frågan” hetsar mot sådana som henne. Varpå Gerta gruppvåldtas av grannar och Röda armén innan hon drivs på flykt. Även i Sverige har händelserna fått fäste: i Tove Alsterdals välresearchade deckare ”Blindtunnel” (2018) råkar ett svenskt par gräva fram historien när de renoverar en vingård i de tjeckiska gränstrakterna.

Genom att inte prata om händelserna efter kriget slapp man se bortom den officiella bilden av aktiva nazister som fick vad de förtjänade. Jiří Havelkas dokumentärdrama ”Ögonvittne” som fick premiär på nationalteatern i Prag i februari krossar den myten: ämnet är en massaker sommaren 1945 där den tjeckoslovakiska armén avrättade 265 personer. En majoritet av dem var kvinnor och barn.

Centraleuropas nittonhundratal består av tätt packade lager som inte går att separera ifrån varandra utan att roller som ”hjälte”, ”skurk” och ”offer” faller isär. När regionens populister nu allt oftare vägrar denna komplexitet för att bevara folkens renhet – då får man sätta hoppet till konstnärerna.

Läs fler texter av Hynek Pallas:

ANNONS

LÄS MER:Myterna kring Hitlers död har blivit mainstream

LÄS MER:Recension: ”Tills alla dör” av Diamant Salihu

LÄS MER:Hur kunde SR tro att detta skulle gå att mörka?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS